Fortsatt samtal med Ulf Bjereld

Ulf Bjereld har besvarat mitt senaste blogginlägg som en kommentar på sin egen blogg. För enkelhetens skull kopierar jag hans text här och besvarar den. Hoppas att han inte har något emot detta. Jag ställde honom fyra frågor som han besvarar enligt nedan:

1. På vilket sätt är jag mer “tvärsäker” än min motdebattör i Svt Debatt och Bjereld själv?

Jag har ju följt dig i debatten över tid men aldrig hört dig säga att en fråga är komplicerad, kan ses från olika håll eller att du tvekar. Jag har förstås inte hört allt vad du sagt eller läst allt vad du skrivit. Så min kommentar gällde inte bara TV-inslaget. Min egen tvärsäkerhet får andra uttala sig om.

Detta är tyvärr ett klassiskt retoriskt grepp, den som inte tycker som man själv är “tvärsäker”, “arrogant” eller något annat nedsättande epitet. Att detta bara handlar om retorik är ganska enkelt att visa. Bjereld skriver till exempel på sin blogg:

Skall en läkare ha rätt att vägra delta med att sammanställa gift som skall användas vid avrättningar i länder som fortfarande har kvar dödsstraffet? Ja, utan tvekan.

Ingenstans skriver han att frågan är komplicerad eller att han tvekar i denna fråga. Han är helt enkelt “tvärsäker”. Det är “utan tvekan” så, anser Bjereld (och jag är lika tvärsäker som han i denna fråga, vi är alltså helt överens). Men Bjereld anser att om jag har en åsikt motsatt honom där jag “utan tvekan” anser en sak, då skall tvärsäkerheten kritiseras.

Så två följdfrågor till Ulf Bjereld: Du tycker inte att du arbetar med lite dubbla måttstockar här? Vore det inte bättre att bedöma varandras sakargument, istället för att debattera med nedsättande omdömen om motpartens eventuella grad av övertygelse? Min nästa fråga lyder:

2. På vilket sätt är det extremt att en vegetarian av djurrättslig övertygelse inte vill arbeta med att laga mat bestående av kött?

Bjereld svarar:

Jag skrev att du "ofta använder exempel som är så extrema att det är svårt att ta dem på allvar". Det betyder inte att alla dina exempel är extrema. Vegetarianexemplet tycker jag t ex är ett bra exempel. 🙂

Då undrar jag vilket exempel jag använde i SVT Debatt som du refererande till som “extremt”, eftersom det var den debatten du kommenterade. Det gläder mig förstås att du “godkänner” vegetarianexemplet, men jag drabbas ändå av misstanken att det du kallar “extrema exempel som är svårt att ta på allvar” i själva verket betyder “exempel som alltför tydligt visar att den egna hållningen inte håller”. Min tredje fråga lyder:

3. På vilket sätt är exemplet med omskärelse mindre extremt än exemplet med öronsnibbarna?

Bjereld svarar:

När det gäller omskärelsen finns det en historisk, kulturell och religiös kontext som gör frågan relevant. Örsnibbarna är bara ett påhitt och därför blir jämförelsen inte rimlig.

Detta var ett mycket märkligt och egentligen ganska obehagligt svar. Graden av ingrepp i den kroppsliga integriteten avgörs väl inte av vilka religiösa eller kulturella föreställningar som förknippas med ingreppet? Skulle vi acceptera kvinnlig omskärelse om det var starkare förankrat i en religiös/kulturell kontext menar du? Du säger att örsnibbarna bara är ett “påhitt”, med omskärelsen är ju också bara ett påhitt, fast för länge sen?

Jag kan tänka mig goda skäl att inte förbjuda omskärelse, men Bjerelds argument ovan måste väl ändå vara det sämsta tänkbara. Min fjärde fråga lyder:

4. Varför ska omskärelse tillåtas enligt svensk lag, med inte öronsnibb-ritualen?

Bjereld svarar:

Se svar på fråga 3 ovan. (För övrigt har jag inte tagit ställning till om omskärelse bör vara tillåten – frågan är inte helt enkel.)

Nej frågan är inte helt enkel, och det gläder mig att du inte tvärsäkert utbrister “utan tvekan!” 🙂

Nu kommer Ulf Bjerelds frågor till mig:

Tycker du att enskilda läkare skall ha rätt att vägra utföra omskärelse på unga pojkar, givet att sådan omskärelse är laglig?

Jag tycker inte detta är jämförbart. En kvinna som vill göra abort (inom ramen de veckogränser som gäller) är en vårdtagare med en önskan. Hon har rätt att förvänta sig den vård som samhället tillhandahåller och som finansieras med offentliga medel. Ett spädbarn (eller barn) som föräldrarna vill omskära av icke-medicinska skäl är inte vårdtagare och har inte makten att själv råda över sitt beslut.

Läkaretiken påbjuder att patientens vilja ska komma i första hand, läkaren “finns till” för patienten, inte för sig själv eller staten. Dessutom kan ett sådant ingrepp göras senare, när patienten själv kan tillfrågas. Därför följer inte skyldigheten att göra detta ifrån skyldigheten att medverka till lagliga och säkra aborter. Men frågan är inte enkel (det bjuder jag på!). I princip kan förstås en läkare vägra göra vad som helst, men inte utan konsekvenser för sitt uppdrag.

Skall en läkare ha rätt att vägra medverka till aktiv dödshjälp även om patienten vill och staten tillåter?

Se svaret ovan, samt: Om en patient är döende och lider så bör en läkare vara skyldig att tillmötesgå patientens önskan att slippa lida. Till exempel med terminal sedering som sedemera leder in i döden. Givetvis ska inte en läkare vara skyldig att hjälpa människor att dö i vilket läge som helst: Tonåringen som vill dö på grund av hjärtesorg bör utan tvekan förhindras att avsluta sitt liv. Alltså är även här frågan av en sådan art att det inte går att bara resonera principiellt.

Till sist en mycket personlig reflektion som “vårdmottagare” i det svenska vårdsystemet: Jag och min hustru fick vårt första barn för elva månader sedan. Innan han föddes bestämde vi oss för att vi ville spara stamcellerna från hans navelsträngsblod i en stamcellsbank i England. Det sker genom att man vid förlossningen klipper av navelsträngen och lägger den i en kyllåda för transport med kurir, istället för att slänga den i slaskhinken.

Jag meddelade Danderyds sjukhus flera veckor i förväg att vi skulle göra detta. I ett möte med en förlossningsläkare uttryckte hon starkt skepsis mot detta och sa till mig att “du är väl medveten om att förlossningspersonalen kan vägra?”

Ett sådant budskap vill man inte höra när man är helt i händerna på vårdapparaten. Vården ska inte bygga på enskilda personer godtyckliga nycker. När vi väl hamnade i den faktiska situationen var vårdpersonalen oerhört positiva och hjälpsamma, ingen skugga över dem. Men denna läkarens inställning (som inte medverkade vid förlossningen) kunde skrämt bort ett mindre målmedvetet föräldrapar.