Diskriminering och handskakningar

Häromdagen kom tingsrättens dom mot den unge mannen som vägrade skaka hand med den kvinnliga chefen vid anställningsintervjun. Han fick inte jobbet. Arbetsförmedlingen drog in hans arbetslöshetsstöd eftersom de ansåg att han borde bidragit till att skapa mer gynnsamma förutsättningar för att bli anställd.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) stämde Arbetsförmedlingen, som dömdes att betala skadestånd om 60 000 kr för detta. Domen finns att läsa här.

Viss förvirring råder om vad domen egentligen gäller. Den handlar inte om huruvida man har rätt att vägra skaka hand med en viss kategori människor av ideologiska skäl. Givetvis måste varje medborgare ha rätt att välja vem de vill skaka hand med. Att bli handskakad är ingen mänsklig rättighet. Blir man kränkt av det, får man nog köpa ett par skor med stålhätta, som skyddar de ömma tårna.

Ideologierna är många och varierande. Islamisten vill inte skaka hand med kvinnor, antisemiten vill inte skaka hand med judar, rasisten vill inte skaka hand med svarta. Det är knappast sympatiskt, men vi har rätt att vara osympatiska i en sekulär demokrati.

Nej, domen handlar om något annat. Domen handlar om huruvida skattebetalarna ska vara skyldiga att försörja den som på grund av sin ideologi har svårt att få jobb.

Den aktuella domen gällde en ung man som ville följa sin egen ovanliga tolkning av islam. Hans tolkning innebar att han väljer att inte skaka hand med främmande kvinnor. (De allra flesta muslimer skakar hand med främmande kvinnor, men ett fåtal gör en liknande tolkning som den aktuelle mannen.)

Detta är hans fulla rätt att agera så.

Men det är också lätt att inse att sådana ställningstaganden kan begränsa anställningsmöjligheterna på arbetsmarknaden. Kanske man på en arbetsplats vill vara säker på att man hjälper varandra, också rent fysiskt, i en olyckssituation. Kanske man helt enkelt vill tillämpa normen att inte i något avseende göra åtskillnad på människor med avseende på kön, hudfärg, sexuell läggning etc.

Domen har nu definierat spelreglerna i dessa fall. Nu behöver vi som arbetssökande inte längre ta ansvar för våra ideologiska ställningstaganden och hur de påverkar vår attraktionskraft på arbetsmarknaden.

Om rasisten inte vill ta svarta i hand och öppet berättar det på anställningsintervjuerna, behöver han inte längre oroa sig för ett indraget arbetslöshetsstöd om anställningserbjudandena uteblir. Detsamma gäller antisemiten som inte vill ta judar i hand eller islamisten som inte vill ta kvinnor i hand.

Skattemedel skall fortsättningsvis försörja dessa arbetssökande tills de hittar en arbetsgivare som inte bryr sig om att kvinnor, svarta och judar i personalen kommer att behandlas annorlunda av den nyanställde. Kanske hittar de till slut en arbetsgivare som gillar sådan apartheid på sin arbetsplats, men fram tills dess är de trygga och försörjda av arbetslöshetsunderstöd.

Domen är förstås helt oacceptabel. Vi har rätt till våra egna ideologiska ställningstaganden, vi har rätt att välja vem vi tar i hand. Men vi kan inte ha rätt att kräva att samhället ska försörja oss då vår attraktionskraft på arbetsmarknaden minskar på grund av våra ställningstaganden. Vi måste själva ta konsekvenserna av dem.

Men kanske tänker jag fel? Kanske är det inte ett ställningstagande att inte ta kvinnor i hand? Kanske har den unga mannen inget val? Beteendet kanske faktiskt är tvångsmässigt? Han kanske måste undvika att ta kvinnor i hand?

I så fall faller hela mitt resonemang. I så fall bör samhället ställa upp till fullo. Samhället bör ställa upp med försörjning under hela rehabiliteringen, samt erbjuda hjälp, kanske KBT (Kognitiv Beteendeterapi) eller någon annan form av effektiv behandling. Tvångsmässiga fobier går nästan alltid att bota, och samhället bör givetvis ställa upp med resurser för de som lider av sådana.

Det är aldrig försent att bli fri från sina fobier.