Stefan Einhorn skriver en intressant artikel i DN (14/7) som han kallar ”ett agnostiskt manifest”. Artikeln formulerar bland annat sju punkter, som i princip uttrycker samma sak som förbundet Humanisternas idéprogram och Humanisternas sekulära manifest (DN 19/6). (Se jämförelse i slutet av denna artikel).
Det är glädjande att Einhorn ansluter sig till Humanisterna idéer, även om det hade varit enklare för honom att bara skriva under Humanisternas sekulära manifest.
Det är dock det övriga i hans artikel som förbryllar: Trots att han helhjärtat ansluter sig till Humanisternas värdegrund, tycks han ändå vilja definiera sig som något annat än Humanist (i den sekulära mening som utgör förbundet Humanisternas värdegrund). I huvudsak tycks denna skillnad handla om tillämpningen av ordet ”agnosticism”. Einhorn använder begreppet på ett otydligt sätt, och jag är inte säkert på att han själv vet vad han menar med det.
Vad betyder detta begrepp egentligen? Man kan inte veta, alltså är man agnostiker tycks Einhorn mena.
Men om kravet för att ”veta” något säkert är ett strikt krav på bevis, då är det inte mycket vi kan veta överhuvudtaget. Jag kan till exempel inte veta att jag har ett tangentbord och skärm framför mig nu när jag skriver detta. Det kan vara en dröm eller hallucination (jmf Matrix).
Jag kan inte veta om jag själv började existera för bara fyra minuter sedan, med färdiga barndomsminnen och allt redan på plats i min hjärna. Det enda vi kan veta i strikt epistemologisk (kunskapsteoretisk) mening är de matematiska teorem som är korrekt logiskt härledda och bevisade sanna. Resten av tillvaron måste vi förhålla oss agnostiskt till.
Men så strikta kunskapskrav ställer vi i regel inte upp, och det är förstås inte det Stefan Einhorn har. Så vad menar han då med att vara agnostiker? Det måste ju vara något annat är den självklara ödmjukhet för det okända och kunskapens gränser som är den sekulära humanismens och upplysningsfilosofins kärnvärde.
Människans nyfikenhet och sökande efter kunskap är ju själva grunden för upplysningsfilosofin och den sekulära humanismen. Det är ur denna kunskapstörst som vetenskapen växte fram. OM all kunskap redan var erövrad, skulle ju den mänskliga nyfikenheten dö.
Menar Stefan Einhorn att vi bör vara agnostiker till… ja vadå? Det är knappast rimligt att vara agnostisk i valet mellan kreationism och evolutionsteorin, eller till astrologins sanningsanspråk. Inte heller bör vi vara agnostiska till valet mellan alkemins och kemins modeller för materiens egenskaper. Och är vi agnostiker i valet mellan rasbiologi och modern DNA-analys så blir det direkt omoraliskt. Det menar förstås inte Einhorn heller. Jag skulle gissa att Einhorn tillämpar den sekulärhumanistiska principen ”tro på den hypotes som är mest sannolik” och ”tro på det och endast på det som det finns förnuftiga skäl att hålla för sant”.
Kanske Einhorns agnosticism bara avser frågan om själva gudsbegreppets existens? Men då blir den givna följdfrågan: Vilket gudsbegrepp?
Givetvis finns det gudsbegrepp som är så pass abstrakta att det är rimligt att säga ”jag har ingen aning, inte ens en hypotes”. Vi kan till exempel reflektera över om det fanns en för oss hittills okänd naturlag eller naturkraft som startade Big Bang. Varken jag eller Stefan Einhorn vet detta, vi har sannolikt inte ens en rimligt underbyggd hypotes om saken. Alltså är vi nog båda agnostiska i den frågan.
Om någon tror att en sådan naturlag eller naturkraft faktiskt startade Big Bang, och dessutom väljer att kalla detta för ”Gud”, då skulle i alla fall jag (och troligtvis Stefan Einhorn) säga att vi är agnostiker i förhållande till denna Gud. Jag ser inga rimliga skäl att tro på en sådan naturlag eller naturkraft (se min bok Tro och vetande 2.0 för en utveckling av mina skäl till det), men jag ser inte heller några skäl att inte tro på en sådan naturlag eller naturkraft. Därför är det rimligt att vara agnostiker i detta fall.
(Varför en sådan naturlag eller naturkraft ska kallas ”Gud” är inte helt lätt att förstå, men det spelar ju ingen roll. Det är bara en språkfråga).
Alltså går det att formulera gudsbegrepp som vi bör förhålla oss agnostiska till. Det är förstås uppenbart att sådana gudsbegrepp antingen är meningslösa och/eller irrelevanta. De saknar all betydelse för hur vi ska leva och organisera våra liv. De saknar betydelse för hur vi ska se på människor, moral, samhälle, lagar och värderingar. Dessa ”gudar” har inga synpunkter på vem vi älskar eller gifter oss med, huruvida vi forskar på stamceller, eller om vi bör utdela piskstraff till kvinnor som bär byxor eller inte döljer sitt hår.
Så låt oss inte ödsla någon tid på dessa ”gudar”. De är inte ens betjänta av några agnostiska manifest.
Låt oss istället ta itu med de gudsbegrepp som har någon betydelse, som spelar någon roll. De gudsbegrepp som påverkar världen, politiken, moralen, dogmerna och lagstiftningen för miljarder människor i världen. Jag talar om de gudsbegrepp som vanligtvis brukar ha (minst) fem karaktärsdrag:
1) De är övernaturliga (de är inte vetenskapligt förklarbara)
2) De är personliga (de går att ha en personlig relation till)
3) De är medvetna (de äger någon form av immateriellt medvetande)
4) De vill något (de har åsikter om moral och levnadsregler för oss människor)
5) De förmår något (de kan ingripa i människors liv, på gott och ont)
Av väldens alla troende inom de tre abrahamitiska världsreligionerna (islam, judendom och kristendom) så tror en överväldigande majoritet på en Gud som uppfyller dessa fem kriterier (samt några fler karaktärsdrag som till exempel allsmäktiga, allvetande och oändligt goda).
Menar Einhorn att vi bör vara agnostiska i förhållande till detta gudsbegrepp? Bör vi säga ”jag har ingen aning om en sådan gud existerar eller inte. Det är hugget som stucket, krona eller klave”? Eller bör vi tillämpa den humanistiska principen att värdera argumenten som talar för och emot, och sen bilda oss en uppfattning om vad som förefaller mest sannolikt? De flesta medlemmarna i Humanisterna skulle nog säga att en sådan Gud finns nog inte.
Jag menar att det är orimligt att säga ”jag har ingen uppfattning alls om existensen av denna Gud”. Att vara människa innebär att göra bedömningar och val. Vi gör hela tiden rimlighetsbedömningar av vad som är sant, och försöker organisera livet efter det. Bättre än så kan vi inte göra, vi kan ju aldrig veta någonting med absolut säkerhet.
Jag tycker inte det är försvarbart att bara kapitulera. Att vara människa handlar ju om att söka kunskap, vara nyfiken, utforska. Då måste vi ju bilda oss en uppfattning om verkligheten, efter bästa förmåga.
Om en Gud med ovan beskrivna karaktärsdrag existerar, så är det inte betydelselöst. Det spelar roll om den guden existerar eller inte.
Om en sådan gud existerar och dessutom har ställt upp de moraliska dogmer som praktiseras inom delar av kristendomen eller islam, då måste vi ju acceptera dem. Kanske ska stamcellsforskning förbjudas då. Kanske ska kvinnor kastas i fängelse efter illegala aborter. Kanske ska kvinnor piskas för att de inte döljer sitt hår. Kanske ska homosexuella bespottas.
Eller också ska vi människor trotsa Gud av moraliska skäl, och acceptera vårt straff efter döden. Vi får finna oss i att brinna i helvetet. Men då har vi gjort ett (smärtsamt) val. Då är vi människor.
Jag har däremot svårt att se att det är moraliskt försvarbart att vara agnostisk i förhållande till en sådan Gud. Då blir vi tvungna att svara på ett antal obehagliga frågor: Ska vi tillämpa piskstraff på kvinnor? Tja, jag vet inte, jag är agnostiker. Ska vi fängsla homosexuella? Jag vet inte, jag är agnostiker.
Det menar givetvis inte Stefan Einhorn. Jag tror han är ateist, precis som de flesta medlemmarna i Humanisterna, i förhållande till det gudsbegrepp jag skisserar ovan. Så då återstår frågan: Vad menar Stefan Einhorn med sitt ”agnostiska manifest”?program vs Einhorns ”agnostiska manifest”
Jämförelse mellan Humanisternas program och Einhorns ”agnostiska manifest”
Humanisternas sekulära manifest
”Många människor tror att Gud existerar. Andra tror att Gud inte existerar. Och de som tror på en gud tror ofta inte på samma gud eller tolkar gudens signaler på olika sätt. Ingen av parterna kan bevisa att de äger sanningen. Därför är det av yttersta vikt att samhället organiseras så att det är oberoende av vilken part som har rätt.”
Einhorn
1) Öppenhet. Även om människor kan ha en inre övertygelse om att det finns eller inte finns en metafysisk verklighet är det vår uppfattning att de andliga livsfrågorna ur ett förnuftsmässigt perspektiv inte har besvarats. Det är också med dessa ord vi definierar begreppet agnosticism.
Humanisternas idéprogram
”Individens värdighet och självständighet är centrala värden i en humanistisk livsåskådning. Humanismen försvarar alla människors rätt att leva sina liv hur de vill, så länge de inte inkräktar på andras liv och frihet.”
Einhorn
2) Respekt. Varje människa har rätt att tro på och utöva sin andlighet/religion så länge det inte skadar vare sig dem själva eller annan part. På samma sätt har varje människa rätt att tro på frånvaron av en metafysisk verklighet eller förhålla sig öppen till livets mysterium.
Humanisternas sekulära manifest
”…humanismens mål att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer.”
Einhorn
3) Etik. I religioners kärna finns etiken, som beskriver ett förhållningssätt till medmänniskan och vår omvärld. Det är vår uppfattning att vare sig vi är troende på en metafysisk verklighet, avvisar denna hypotes eller förhåller oss öppna till dessa frågor betraktar vi strävan efter godhet mot medmänniskan som en grundläggande dogm.
Humanisternas idéprogram
” …övertygelsen om alla människors lika värde konsekvent försvar för åsikts- och yttrandefrihet”
Einhorn
4) Allas lika värde och möjligheter. Vi ansluter oss till tanken att alla människor har samma värde. Detta innebär att människor oberoende av till exempel religion, tro, etnicitet eller andlighet ska ha möjlighet att utveckla sin begåvning och eftersträva de mål som hon eller han har satt upp för sig själv.
Humanisternas idéprogram
Humanismen försvarar det fria sökandet inom forskningen och tillämpningen av vetenskapliga metoder för att skapa mänsklig välfärd. Humanismen eftersträvar att vetenskapen används på det sätt som bäst tjänar mänskligheten. Bruket av vetenskap och teknologi måste alltid utgå från allmänmänskliga värderingar och behov, samt dess tillämpning främja goda ideal. Humanismen bedömer etik och politik utifrån deras följder för mänsklig lycka och välfärd. Individens värdighet och självständighet är centrala värden i en humanistisk livsåskådning. Humanismen försvarar alla människors rätt att leva sina liv hur de vill, så länge de inte inkräktar på andras liv och frihet.
Einhorn
5) Ödmjukhet. I medvetande om att en begränsad andel av mänsklighetens frågor ännu har kunnat besvaras med hjälp av vetenskaplig metodik understryker vi behovet av ett ödmjukt förhållningssätt i avseende på att det vi i dag betraktar som kunskap i framtiden kan komma att modifieras.
Humanisternas idéprogram
”Humanisterna representerar en i många avseenden klassisk upplysningsfilosofi, vilken innebär att världen kan utforskas med vetenskaplig metodik och mänskligt förnuft.
Einhorn
6) Sanningssökande. Människan drivs av ett grundläggande behov att förstå sig själv och den natur som vi är en del av. I vårt sökande efter sanningen kan vi vandra utmed de vägar som står oss till buds och med en öppenhet för den teoretiska möjligheten att även de stora livsfrågorna i en mer eller mindre avlägsen framtid kan öppna sig för en objektiv analys.
Humanisternas idéprogram
” Vi har i dag medlen – demokrati, utbildning, vetenskap och teknologi – för att öka människors
möjligheter till grundläggande materiellt välstånd och frihet överallt på jorden…Humanisterna vill inom ramen för den globala rörelse vi tillhör arbeta för en värld präglad av åsikts- och yttrandefrihet, respekt för oliktänkande och skydd för individens fri- och rättigheter.”
Einhorn
7) Gemensamt ansvar. Vi har alla, oberoende av tro, ett gemensamt ansvar för att vår värld och de varelser som bebor den ska leva sitt liv i trygghet, fred och i en strävan efter kunskap, visdom, välmående och lycka. Även om vår uppfattning om den bästa vägen in i framtiden kan skilja sig åt ska vi sträva mot att lösa våra åsiktsskillnader i samförstånd och aldrig glömma detta gemensamma ansvar.
#1 by Lasse on 22 juli 2009 - 02:24
Quote
Hej Christer
Jag tror att ”humanisterna” som ju har så gott syfte tyvärr kanske ödslar energi när man utkämpar debatter med oliktänkande och troende människor på olika nivåer. För att uppnå ett viktigt mål så är den snabbaste och smidigaste vägen att föredra. Ni vill ju att vi alla ska bli mer medmänskliga mot varann, mer schyssta och hyggliga – mer humana helt enkelt. Jesus tex tycker många är just en sån förebild, en som gjorde väl och hjälpte alla. Det är många som blir upplyfta av ett sådant ideal, det ger råg i ryggen och tro och hopp. Bland de flesta troende jag har mött är det just det som framträder – inte de negativa sidorna som ni ”humanister” ofta vill måla ut. Att ni gör det känns orättvist och alltför missvisande vad gäller många människor. Men eftersom ni är så schyssta så väljer jag att tro att det från er sida kanske är bara okunskap, ni känner kanske inte de balanserade upplysta troende kristna som visst kan tänka sig ett sekulariserat samhälle och som är motståndare till maktmissbruk som kan finnas inom en institutionaliserad kyrka. Att det hos er skulle finnas en ovilja att se detta finner jag osannolikt. Då jag av er – eftersom jag är troende – ofta bedöms vidskeplig eller okunnig – gör det mig naturligtvis osäker på min egen förmåga att bedöma vad som skulle vara sant eller falskt i detta påstående.
De felsteg som görs av korkade troende är dock troligen lika ofta förekommande som inom smarta sekulariserade samfundr och eftersom er övertygelse torde vara att ingen Gud har hjälpt dem att vara elaka myndighetsmissbrukare så återstår bakom en religiös förklädnad bara en vanlig människa som har gått vilse. Om ni tvärtom egentligen tror att Gud finns men är en elak fan som inspirerar obildade dumma djävlar till ondskefulla tankar och gärningar – och därför inte gillar honom – då har ni en poäng. Det heligaste och det mest förjävliga har då bytt skepnad. Ibland anar jag att kampen om tro eller inte bara är en stor missuppfattning. Jag/vi tror på det här och tycker själva att vi minsann har sanningen. Ni som tror sådär bakvänt har ju inte fattat något? Alla schyssta vill ju trots allt att alla ska må bra och vara lyckliga.
I vad består då vilsenheten? Att man kommit ur fokus och inte förstår vad som är rätt och riktigt och kan skilja på gott och ont, vilket brukar beskrivas som ett karaktärsdrag hos en psykopat? En brist på känsla för moral skulle en del uttrycka det. Jag tror att många håller med mig om jag säger att en sund moral bygger på respekt vunnen ur kärlek. Begreppet moral är ibland en styggelse bland de troendes belackare men är detta till trots en viktig hörnsten i mänsklig samlevnad.
FNs deklaration om mänskliga rättigheter är ett högt ställt mål för allas vår känsla för moral och en modernare formulering på temat ”göra väl och hjälpa alla”.
Vad jag förstår så vill ni humanister bekänna er till FN-deklarationen. Jag vill minnas att jag sett ett youtube-klipp där Christer Sturmark påstår det.
Vi vet dock alla att FN som organisation är bristfällig och har belackare som vill skrota unionen. Vi vet det men vill med den troendes envishet ändå behålla deklarationen – eller hur? Varför?, jo kanske för att vi vet att det är det sista halmstrået för de flesta människorna på vår planet. Den lilla tron på det sista hoppet som skulle rädda människovärdet för både fattig och rik. Att tro att dess deklaration skulle bli möjlig för alla i vår värld kräver en tro av stora mått och en vision som är löjligt fanatisk. Hur bristfälligt resultatet än ser ut och hopplös kampen än må vara så får vi inte ge upp tron på att FNs biståndsarbete och andra hjälporganisationer ändå gör skillnad och har betydelse. Man har sett ondskan, fattigdomen och orättvisorna och vill bekämpa sådant. Visst ställer jag mig frågan om jag verkligen bryr mig om vad som händer i världen eller lurar jag mig själv för att låta mig inbillas att jag har fina värderingar. Vill jag hjälpa den som inte delar mina åsikter, min tro eller min syn på världen? Ska min livsåskådning vara avgörande för om jag får hjälp eller inte?
Oavsett livsåskådning vi vill bekänna oss till önskar jag att vi främst ville bekänna oss till att människovärdet är okränkbart och bör värnas. Det borde vara vår minsta gemensamma nämnare och i de flesta fall tror jag att förnuftiga icke troende och lika förnuftiga troende håller med om det. Det kunde vara en gemensam utgångspunkt för att stärka möjligheten att ”göra väl och hjälpa alla” i tider då människovärdet är ifrågasatt. Sen får vi också hjälpas åt med att tona ned de överdrifter de flesta ideologier förr eller senare drabbas av. Det sistnämnda gäller förstås inte bara fanatism inom tex kristna, muslimska eller judiska grupper utan också inom humanisternas grupperingar.
Att vara kär beskrivs ibland som att vara sjuk och om vi är alltför ”kära” i vår ideologi riskerar vi att måla världen i svart och vitt och därigenom förlora vår möjlighet att se nyanser. Den båt vi sitter i blir snedbelastad, kantrar och välter runt. Liggandes uppochner gör farkosten obrukbar och omöjlig att segla vidare på. Värdet av lasten går förlorad i djupet av ignorans.
#2 by Anders on 25 juli 2009 - 10:18
Quote
En väldigt bra jämförelse av Humanisternas program och vad Einhorn säger sig stå för.
Jag skriver också om Einhorns otydlighet och sanningsrelativistiska ingång:
http://samhallsfilosofi.blogspot.com/2009/07/stefan-einhorn-har-skrivit-nagot-som.html
#3 by Lars Torstensson on 27 juli 2009 - 15:02
Quote
EINHORN FÖRSÖKER UTAN GRUND FÅ AGNOSTIKER ATT TRO ATT DE INTE HÖR HEMMA I HUMANISTERNA
När jag läser Stefan Einhorns agnostiska manifest får jag intrycket att hans huvudmotiv är att få agnostiker att tro att de inte hör hemma i Humanisterna, och på så sätt hejda Humanisternas medlemstillväxt. Vilket de rimligtvis gör, eftersom Humanisterna är en intresseorganisation för icke troende. Och agnostikerna ställer ju inte upp på någon religiös tro.
Einhorns manifest har också en viss slagsida åt det religiösa hållet, även om han försöker förege neutralitet.
#4 by Lars Torstensson on 27 juli 2009 - 15:05
Quote
UPPENBARELSER KAN VISA VAD SOM HELST!
Einhorn skiljer ”mellan dem som är säkra i sin religiösa tro och de som är fast förankrade i tron på icke-existensen av Gud och en metafysisk verklighet.” Själv säger han sig inta en tredje ståndpunkt.
Man får väl förmoda att Einhorn med säkra icke-troende främst menar Humanisterna. Men många humanister är inte säkra på att det inte finns någon metafysisk verklighet, eller gudar. Det finns ju både ateister och agnostiker i våra led. Och vi är inte trosvissa så som de religiösa brukar vara. Vi konstaterar snarare att om dessa företeelser finns, så vet vi ingenting om dem. Och ingen religiös riktning har lyckats ge några övertygande belägg för att deras gud, eller deras gudar, verkligen existerar. De troende hänvisar till ålderdomliga, ”heliga skrifter”, som bygger på uppenbarelser. Men sådana kan visa vad som helst!
För den skull behöver det inte vara fel att fantisera och spekulera, och ha en öppen inställning. Men humanister aktar sig för att blanda ihop fantasi och verklighet!
#5 by Lars Torstensson on 27 juli 2009 - 15:05
Quote
ÄR DET SANNOLIKT ATT VÄRLDENS RELIGIONER GÖR VISSA SANNA PÅSTÅENDEN, NÄR DE INTE KAN STYRKA DESSA?
Einhorn gör vidare gällande att ”de skillnader och likheter som föreligger mellan världens religioner gör det sannolikt att den absoluta majoriteten av religioner, alternativt alla, innehåller såväl sanningar som osanningar”.
Att de ökar trovärdigheten i religionernas sanningsanspråk håller jag inte med om. Och det är knappast något som följer av en agnostisk inställning!
Är resonemanget inte en variant av Aftonbladets gamla paroll att ”300 000 människor kan inte ha fel”? Det kan de! Att alla religioner hävdar existensen av övernaturliga varelser säger ingenting alls om sannolikheten för att de har rätt, eftersom de inte kan styrka sin uppfattning.
Deras inställning kan lika gärna visa på människors utbredda beredvillighet att anamma villfarelser!
#6 by Lars Torstensson on 27 juli 2009 - 15:06
Quote
DET FINNS OCKSÅ ONDSKA I RELIGIONEN, OCH DENNA ONDSKA FRAMSTÄLLS OFTA SOM GODHET
Einhorn anser att ”strävan efter godhet” är en ”grundläggande dogm” som finns i den religiösa etikens kärna. Det är sant att en sådan strävan finns. Men ondska och intolerans finns också i flera ledande religioner, vilka sedan framställer sin egen ondska som godhet. Det gör den särskilt farlig!
Någon tänkare har sagt: ”Det finns goda människor som gör goda gärningar, och onda människor som begår onda handlingar. Men för att förmå goda människor att utföra onda gärningar krävs det religion!”
#7 by Lars Torstensson on 27 juli 2009 - 15:06
Quote
HELIGA SKRIFTER UPPMANAR TILL OCH LEGITIMERAR FÖRFÖLJELSER AV OLIKTÄNKANDE, MEN DET GÖR INTE ATEISMEN
Einhorn skriver: ”Eniga kan vi emellertid vara om det faktum att företrädare för såväl religioner som ideologier vilka tagit avstånd från Gud har begått oacceptabla övergrepp mot mänskligheten och oberoende av vår trosmässiga utgångspunkt kan vi gemensamt fördöma denna avart av mänskligt beteende.”
Det är givetvis sant. Men en viktig skillnad är dock att ”heliga skrifter” som Bibeln och Koranen i vissa av sina texter direkt uppmanar till förföljelser av oliktänkande, vilket somliga troende tar på allvar. Det gör däremot inte ateismen, som bara är en kunskapsteoretisk ståndpunkt.
När ateister begår övergrepp är det vanligen inte för att de drivs av sin ateistiska övertygelse utan för att de tillhör någon annan åsiktsriktning, som är intolerant. T ex kommunismen, som är ett slags politisk troslära. Stalin var ju närmast en gud för kommunisterna, även om de inte trodde på någon övernaturlig gud.
#8 by Lars Torstensson on 27 juli 2009 - 15:07
Quote
MILLENNARISMEN TRIGGAR FOLKMÖRDARNA
Vad som framför allt triggar folkmördarna är millennarismen, d v s föreställningen att mänskligheten står inför ett slags tusenårigt lyckorike – kristendomens och islams paradis, kommunismens klasslösa samhälle eller nazismens ”renrasiga” tredje rike – och att alla metoder därför är försvarliga för att säkra dess genomförande, och förinta dess fiender. De senare kan vara ateister och andra otrogna och kättare, judar eller ”klassfiender”.
Millennarismen finns alltså både i flera religioner, i kommunismen och nazismen. Men den saknas i ateismen!
Det är, vill jag påstå, en viktig anledning att avvisa all millennarism, och all tro på frälsningsläror – religiösa såväl som politiska! Även om inte alla sådana läror är förtryckande.