Foto Peter Knutson

Världskulturmuseet kröker rygg

EOW1 Många av oss har sett den på Internet utlagda videoupptagningen från Lars Vilks försök till föreläsning vid Uppsala universitet om yttrandefrihet och konst. Han visade bland annat en film av den iranska videokonstnären Sooreh Hera, vars budskap är en stark kritik mot den iranska regimens behandling av homosexuella. Men filmen fick aldrig visas klart. Vilks avbröts av en skränande mobb. En grupp på 15-20 personer bestämde sig för att med våld och hotelser sätta stopp för en universitetsföreläsning om yttrandefrihet. Ett fåtal poliser var på plats och tappade snabbt kontrollen. Om mobben hade valt att verkligen iscensätta en tragedi, hade polisen inte haft en chans.

Den svenska kulturelitens reaktion på incidenten är splittrad och räddhågsen. Visserligen hörs röster till försvar för Lars Vilks, men det finns alltid förbehåll. Vi känner igen dem från Rushdieaffären på 80-talet. Somliga kulturskribenter presterar rent akrobatiska övningar i sitt ryggkrökande inför de påstått kränkta. Argumenten lyder ungefär så här: ”Visst ska man protestera mot Irans behandling av homosexuella, men detta är fel sätt. Kritiken måste framföras med hänsyn och respekt. Varför kränka troende muslimer?”

Gör följande tankeexperiment: En dissident under Stalintiden i Sovjetunionen protesterar mot Stalins mord på oliktänkande genom att karikera Stalin och skapa provocerande bilder där kapitalister trampar på flaggor med den sovjetiska hammaren och skäran.

Skulle vi resonera på samma sätt? ”Visst är det viktigt att ta avstånd från de mord som begås i kommunismens namn, men det är fel att kränka Stalin, stalinisterna och den kommunistiska symbolen. Man måste visa hänsyn.”

Alla hör hur absurt det låter.

Men sådan är tidens melodi i Sverige 2010. I veckan sällade sig också den statliga myndigheten Statens museer för världskultur till censurivrarna.

Världskulturmuseet har planerat en utställning av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin, känd för sitt kontroversiella projekt Ecce homo. Hennes nya fotoprojekt ”Jerusalem” ska skildra de tre abrahamitiska världsreligionernas förhållningssätt till kvinnor och homosexuella. Världskulturmuseet finansierade hennes resa till Jerusalem, religionernas gemensamma knutpunkt, med 30 000 kronor.

När hon nu återvänder efter fullbordat uppdrag bestämmer sig museet för att konsultera ett antal ”religiösa ledare” innan utställningen förverkligas. Dessa avråder från att visa bilderna. Man frågar sig stillsamt – hade museet väntat sig applåder? Museet har nu beslutat att avstå utställningen helt, eller möjligen arrangera en visning av bilderna i en Powerpointpresentation ”med religiösa ledare närvarande så att de kan försvara sig”.

I sammanhanget är det värt att notera museets uppdragsformulering:

”Världskulturmuseet vill vara en arena för diskussion och reflektion där många och olika röster kommer till tals, där kontroversiella och konfliktfyllda ämnen kan tas upp, samt en plats där människor kan känna sig hemma över gränser.” (Min kursivering.)

Jag hoppas vi slipper höra en enda röst som ifrågasätter konstens kvalité i detta sammanhang, för det är fullständigt irrelevant, precis som i fallet Vilks. Denna myndighet är skyldig att åtminstone i teorin stå upp för yttrandefriheten och att inte hyckla med sina motiv. Väljer man att inte visa Ohlson Wallins utställning ska man berätta varför. Det är inte av ”respekt” för troende, utan av rädsla.

Det politiska samtalet har hamnat i en återvändsgränd där vissa centrala begrepp fått helt nya betydelser. En gång innebar ”religionsfrihet” och ”tolerans” att alla människor skulle ha rätt att behandlas lika, oavsett sin religiösa tro eller kulturella och etniska bakgrund. Nu betyder det att människor har rätt att behandlas olika just på grund av sin tro eller bakgrund. ”Tolerans” har blivit hänsynslös tolerans. ”Respekt” betyder acceptans av respektlöshet.

De fundamentalistiska religionsuttolkarna, de som själva saknar all respekt för grundläggande mänskliga rättigheter – bör vi värna om och respektera dem? Trots att de själva dagligen i ord och handling kränker människor av ”fel” kön och ”avvikande” sexualitet?

Massmedia orkar inte söka de verkligt intressant rösterna i det mångkulturella Sverige. I stället söker man sig till schablonerna, för att inte säga karikatyrerna i form av s.k. religiösa ledare. Politiker försöker bunta ihop det annorlunda i väl avgränsade kollektiv och kategorier. Människan, individen försvinner in i sin etnicitet, kultur eller religion.

Det kan inte fortsätta så här. Jag vill se tre nödvändiga attitydförändringar till hela problematiken:

  • Att politiker och medier slutar vända sig till skäggiga (eller oskäggiga) män som kallar sig ”religiösa ledare” och agerar representanter för alla judar, muslimer och kristna. Det är inte klart hur många troende som verkligen känner sig företrädda av dessa män. Det vi vet är att dessa män desperat försöker slå vakt om sina egna reaktionära dogmer. Vi ska inte lyssna till dem. Vi ska i stället lyssna till dissidenterna, de modiga som vågar bryta uråldriga traditioner och ta strid mot en människofientlig dogmatism.
  • Att de verkligt toleranta bland kristna, judar och muslimer, de som respekterar alternativa livssätt och bejakar sekularismen, själva bryter tystnaden och bemöter patriarkerna som säger sig agera i deras namn.
  • Att Världskulturmuseets chef, liksom alla andra kulturinstitutioner och medier som böjt rygg för den religiösa censuren, slutar hyckla och faktiskt berättar varför de inte fullt ut tar Lars Vilks i försvar eller visar Elisabeth Ohlson Wallins bilder från Jerusalem. Jag vill höra dem säga till fundamentalisterna: ”Orsaken är att vi är rädda för er. Vi är rädda för era hot om våld. Vi böjer oss för rädslan. Tro inte för ett ögonblick att det är på grund av respekt för er.”

Jag begär inte av någon att riskera livet eller hälsan för yttrandefriheten, men det får vara slut på hyckleriet. Det får vara slut på att individer sammanbuntas – och låter sig sammanbuntas – i förment enhetliga kollektiv ledda av patriarkala män med en medeltida världsbild. Det får vara slut med den hänsynslösa toleransen där sexism, homofobi och censur tillåts passera i religionens eller kulturens namn. ”Religion” och ”kultur” är inga genetiska defekter som behöver behandlas med sårsalva. De är frivilliga ställningstaganden som måste granskas lika kritiskt, lika oupphörligt som alla andra fria val. Bara genom debatt och öppet ifrågasättande kan de förändras.

Se vuxna människor, inte omyndiga barn. Stå upp för upplysningstraditionens sekulära samhälle utan eftergifter. Annars går det illa.

5 kommentarer till Världskulturmuseet kröker rygg

  1. onsdag 2 juni 2010, 22:50:59

    Är rädd för att kulturetablissemangets nya attityd sätter ett prejudikat. Religiös censur tycks vara på modet igen.
    Sorgligt och i slutändan – farligt.
    Har själv skrivit om likande episoder angående Nobelmuseet och Vilks.

    http://religiovakt.wordpress.com/2010/03/10/kommentar-lars-vilks-och-yttrandefrihet/

    http://religiovakt.wordpress.com/2009/10/15/kommentar-religion-fortjanar-ingen-respekt/

  2. .
    onsdag 2 juni 2010, 23:48:04

    Ett särskilt bra inlägg faktiskt. Mycket intressant och rakt på sak. Har du mejlat en kopia till museet?

  3. Tommy
    torsdag 3 juni 2010, 03:33:11

    Det här är knappast (åtminstone hoppas jag det) en speciellt originell åsikt. Men jag tycker själv att den är av extremt stor vikt och därför värd att upprepas trots att den förhoppningsvis bara tillför ännu en person som stödjer det.

    Det kan ALDRIG och ska ALDRIG vara okej i dagens samhälle att yttrandefriheten inskränkts på grund av hot om våld. Det är fullkomligt ointressant hur kränkt någon blir av vad någon annan säger eller gör, att reagera mot det med hot om eller utförande av faktiskt våld är INTE acceptabelt.

    Kränkningar ska bemötas, självklart. På ett vettigt sätt. Om någon propagerar offentligt för exempelvis rasism så jaha. Och? Behöver detta bemötas så får man väl göra det på ett lämpligt sätt. Som regel är inte det särskilt svårt för den som är insatt i det aktuella ämnet. Utöver det finns rättssystemet att tillgå. Men att till gripa hot om våld kan aldrig vara acceptabelt. Men det är nog här som religions förespråkare får problem. Just för att dagens samhälle har som viktiga byggstenar yttrandefrihet och tolerans och argument för att Lars Vilks föreläsning är fel och kränkande är så oerhört svaga, till och med obefintliga. Att argumentera för att han gjorde fel är i min mening en förlorad kamp redan innan den inleds, åtminstone om man anser att åsikter och argument skall bygga på rationalitet och logik.

    Som avslutning så håller jag absolut med om de tre föreslagna attitydförändringarna med viss reservation för den tredje punkten. Jag ser ett komplext problem i just detta, kanske inte i att man ärligt säger varför man väljer censur utan snarare konsekvenserna av det. Jag kan (och hoppas) ha helt fel men om man censurerar sin verksamhet av rädsla för fundamentalisters hot om våld ger man inte då segern till fundamentalisterna? För fundamentalisterna bryr sig väl inte om att vinna ett argument på ett ”bra” sätt? Huvudsaken är väl att vi håller käften och inte ifrågasätter deras dogmatism och om hot om våld uppnår det så är väl det jättebra? Eller tänker jag för dramatiskt nu?

  4. torsdag 3 juni 2010, 18:54:27

    Nja. Du skulle med fördel hellre ha valt termen ”mord i stalinismens namn” tycker jag om jag får vara lite petig.

    Annars är jag helt ställd inför detta eviga krypande inför uppfattningen att den stora låtsaskompisen finns och de som tror så får inte kränkas. Det är nästan kränkande att begära en sådan sak från oss som inte tror.

  5. Maria
    torsdag 3 juni 2010, 20:19:37

    Det är nedrigt det som hände. Vi måste värna yttrandefriheten och skydda alla som vill uttrycka något i dess namn.

    Men vi måste inte gilla allt som faller under yttrandefrihet. Att rita karikatyrer på varandra tycker inte jag är ett bra sätt att skapa fredlig debatt. Men då man inte gillar Vilks tekningar och därför väljer bort dem, då kallas det censur, varför? Att förminska judar och araber som människor och rita dom som hundar och svin, det tycker jag är illa.

Lämna en kommentar

Mitt nyhetsbrev

Här kan du anmäla dig till mitt nyhetsbrev. Ange din e-postadress:

Under läslampan just nu

What is real?

What is real är en fantastiskt intressant bok som går igenom kontroverserna kring hur kvantfysiken ska tolkas filosofiskt. Under hela 1900-talet har olika tolkningsmodeller konkurrerat med varandra, och gör än ... [Läs mer]

Nätverk

Senaste kommentarerna