Eva och Adam träffas på en middag hemma hos gemensamma vänner. De har aldrig träffat varandra förut. Samtalet börjar trevande men ut­vecklas till ett genom­gripande existentiellt samtal. Eva representerar det sekulära upplysningsperspek­tivet. Adam har inte funderat så mycket över vilken livsåskådning han har, och både utmanas och provoceras av Eva. Var han till slut landar står (inte) skrivet i stjärnorna.

Eva: Hej! Jag heter Eva, trevligt att träffas!

Adam: Hej, Adam heter jag!

Eva: Jag förstår att du är god vän till värdinnan?

Adam: Ja, vi har arbetat ihop tidigare men det är några år sedan. Vi är också med i samma golfklubb, så vi ses på golfbanan ibland.

Eva: Vi känner också varandra, värdinnan och jag. Ända sedan vi var små faktiskt… Adam, var får du din livsglädje ifrån då?

Adam: Jag är egen företagare, jag säljer hemelektronik. Det händer så mycket nytt i vår bransch hela tiden!

Eva: Jag syftade inte på vad du jobbar med utan snarare på vad du brinner för, men det kanske är samma sak?

Adam: Ja, det är det nog, men du menar kanske om jag har några fritids­intressen eller så?

Eva: Nja, jag menar inte fritidsintressen, jag undrar snarare vad som stimulerar din nyfikenhet, vad du reflekterar över och funderar på.

Adam: Bra fråga. Jag funderar ibland över att min golfswing är så ojämn. Vad svarar du själv på den frågan?

Eva: Jag stimuleras av allt som jag kan lära mig mer av. Jag jobbar på stads­biblioteket, och du anar inte hur många olika frågor jag får av bibliotekets besökare varje dag! Jag lär mig nya saker hela tiden.

Adam: Är det inte långtråkigt?

Eva: Inte det minsta. Det är kul att vara nyfiken. Jag älskar att försöka förstå mig på världen, även om jag ofta får ge upp utan att lyckas. Det är inte helt lätt i dessa tider av globalisering och stora förändringar. Men jag lär mig genom att ställa frågor till människor som jag möter.

Adam: Ställa frågor, vad menar du?

Eva: Jag menar att jag gillar att samtala med människor, i Sokratisk anda.

Adam: Menar du Sokrates? Han var väl någon gammal filosof för väldigt länge sedan?

Eva: Jo då, det stämmer. Han levde på 400-talet före vår tideräkning. Sokrates räknas som en av de allra största filosoferna, trots att det inte finns en enda skrift bevarad som han har skrivit själv. Vi har fått lära känna honom bland annat genom hans elev Platon. Sokrates filosoferade genom att samtala med andra människor.

Adam: Du säger att Sokrates filosoferade genom att samtala? Hur går det till?

Eva: Genom att ställa frågor i samtal med andra människor. Sokrates var en sökare av visdom. Han var aldrig själv den som berättade hur det är, han ställde bara frågor.

Adam: Bara frågor? En filosof måste väl åtminstone försöka ge svaren?

Eva: Filosofi handlar inte bara om att ge svar, utan minst lika mycket om att ställa de rätta frågorna. Det häftiga med Sokrates är att han ställde frågor på ett sådant sätt att hans samtalspartner var tvungen att tänka själv och finna en lösning. Sokrates menade att han förlöste tankar hos dem han talade med. Det brukar kallas den sokratiska metoden.

Adam: Han förlöste tankar?

Eva: Ja, Sokrates kunde ibland få sin samtalspartner att själv inse sitt bristande eller inkonsekventa resonemang, utan att Sokrates behövde tala om vad som var rätt eller fel. Det är som att spela schack ungefär, världens mest filosofiska spel.

Adam: Att bara ställa frågor låter ju ganska ödmjukt, men samtidigt ganska enerverande! För den som måste svara, menar jag.

Eva: Ja, det tyckte nog många. Sokrates ställde frågor som verkade enkla och ibland lite dumma. Men frågorna fick ofta hans samtalspartner att säga emot sig själva och till slut inse att de nog behövde tänka efter vad de verkligen tyckte och tänkte.

Adam: Ja, det kan ju vara lite jobbigt. Sådana samtal har vi aldrig på golfbanan.

Eva: Jag förstår det. Sen blev han också dömd till döden.

Adam: Blev Sokrates avrättad? Varför då?

Eva: Han blev dömd att tömma en giftbägare när han var sjuttio år gammal. Det fanns atenare som ansåg att han utövade ett skadligt inflytande på ungdomarna i staden.

Adam: Menar du verkligen det? På vilket sätt var han till skada?

Eva: Ja du, kanske är det fortfarande så att en del äldre känner sig hotade av att unga människor börjar tänka själva och ifrågasätter rådande uppfattningar. Men vad vet jag? Jag vet ingenting, jag ställer bara frågor.

Adam: Jag tycker det är viktigt att vara öppen. Ibland har jag mött människor som inte tror på spöken. Jag brukar säga åt dem att försöka vara mer öppna för att spöken kan finnas.

Eva: Är det mer öppet att tro på spöken än att inte göra det menar du? Det låter konstigt. Jag tycker nog att det mest öppna är att tro det som verkar rimligast. Det finns många fördomar mot ett förnuftigt och reflekterande tänkande.

Adam: Jag tycker det är inskränkt att vara kritisk till allting som man inte förstår.

Eva: Skulle du tro mig om jag sa att det kommer att stå en levande elefant i ditt vardagsrum när du kommer hem ikväll?

Adam: Nej, naturligtvis inte.

Eva: Varför det? Du borde vara mer öppen och inte så inskränkt.

Adam: Vänta nu lite grand, det är väl knappast inskränkt att inte tro på en levande elefant i mitt vardagsrum? Något sådant vore ju helt osannolikt.

Eva: Det är det som är min poäng. Det är inte ”öppet” att tro på vad som helst. Det är inte heller ”inskränkt” att inte tro på vad som helst. I själva verket använder vi alltid några slags bedömningskriterier för vad vi tror på och inte tror på. Jag tycker det är en fördel att tro det rimliga snarare än det orimliga. Vad tycker du?

Eva: Adam, vad anser du är meningen med livet?

Adam: Snälla du, vi har ju inte ens fått in förrätten än, och du frågar mig om meningen med livet!

Eva: Okey, vi kan väl återkomma till det senare då. Men jag är ändå nyfiken på hur du ser på världen och livet? Är du religiös till exempel?

Adam: Jag är väl inte direkt religiös, men jag tror på någonting. Något slags god kraft som har ett syfte med oss människor. Du då Eva?

Eva: Jag är humanist.

Adam: Så du har pluggat konst och litteratur på universitetet?

Eva: Nej, men jag är sekulär humanist: Jag tror på människan, jag tror att godhet kommer inifrån, inte uppifrån. Finns det anledning att tro på något annat än människan, och hennes ansvar och förmåga att göra gott?

Adam: Om vi ser oss omkring i världen idag, kan vi ju konstatera att det inte verkar gå något vidare. Det måste väl finnas något mer?

Eva: Jag menar inte att det ser särskilt bra ut i världen idag. Människor tar tyvärr inte alltid sitt ansvar. Världen är full av konflikter, som tyvärr tycks förlängas, fördjupas och förgiftas ytterligare av oförnuft och olika idéer om guds vilja.

Adam: Ja, det är det som är så hemskt! Det kan väl inte vara meningen att det ska vara så?

Eva: Meningen? Menar du att du tror på en övernaturlig verklighet vid sidan av den naturliga, för att stå ut med hur det ser ut i världen?

Adam: Ja, jag tror nog att det finns något mer. Det kan inte vara meningen att det ska vara så eländigt. Men du, jag trodde att humanister är sådana som har pluggat historia eller konstvetenskap på universitetet, istället för matematik eller teknik?

Eva: Du syftar på humanismen som bildningsideal, de som har studerat humaniora. Det är en annan betydelse av ordet ”humanism”. Jag talar om den sekulära humanismen som en livsåskådning, som ett alternativ till den religiösa synen på världen. I det ligger också tanken på människans utvecklingspotential, att människan kan utvecklas genom bildning. Så det finns ett samband med det humanistiska bildningsidealet.

Adam: Vad är skillnaden mot en religiös livsåskådning då?

Eva: Den sekulära humanismen handlar om att se människors relation till vetenskap, konst, naturen och andra människor som det centrala i livet. Istället för människors relation till ett övernaturligt väsen kallat gud. Inom den sekulära humanismen finns inget gudsbegrepp, vilket man ofta förknippar med en religiös livsåskådning.

Adam: Aha, så sekulär humanism är en livsåskådning utan någon gud?

Eva: Ja, det är en naturalistisk livsåskådning. Den sekulära humanismen ser världen som naturlig. Utan några övernaturliga väsen eller magiska krafter, alltså inte heller några gudar.

Adam: Jag förstår, tror jag.

Eva: En sekulär humanist menar att det går att förstå världen genom att observera och studera den och att använda sitt förnuft. Den vetenskapliga metoden står högt i kurs hos mig.

Adam: Så du har inte så mycket till övers för kinesiologi, kristallterapi, astrologi, tarotkort och sådana saker?

Eva: Jag tror på allt som det finns goda skäl att tro på. De saker du räknar upp saknas det goda skäl att tro på. Den sekulära humanismens ledstjärna är förnuftet och tron på människan. Inte vidskepliga föreställningar eller religiösa regler.

Adam: Jag har funderat på detta med ”vetande”. Vad betyder det egentligen?

Eva: Att jag ”vet” något är bara ett vardagligt uttryck för att jag tror något på goda grunder. Egentligen hör tro och vetande ihop, eftersom tro är en förutsättning för vetande. Jag antar att du tycker att du har kunskap om att Paris ligger i Frankrike?

Adam: Ja, det anser jag.

Evas. Men du kan inte ha kunskap om att Paris ligger i Frankrike, om du inte tror att Paris ligger i Frankrike, eller hur?

Adam: Självklart!

Eva: Bra, alltså är din tro här en förutsättning för att du har den här kunskapen. Tro och vetande är oskiljaktiga.

Adam: Men att tro är väl mindre säkert än att veta?

Eva: Det beror på vad man menar med ordet ”tro”. Om du menar att du tror något utan rimliga skäl, så har du naturligtvis rätt. Men jag menar att även när du tror något av mycket goda skäl, handlar det om ett slags tro. Det betyder inte att det behöver vara en osäker tro. En säker tro brukar vi kalla ”vetande” i vardagligt tal.

Adam: Okej, jag förstår. Du menar att alla uppfattningar och kunskaper vi har om världen förutsätter att vi också tror så?

Eva: Ja precis. Det betyder inte att alla trosuppfattningar har samma kvalitet. Jag kan tro att jorden är rund, men jag kan också tro att jorden är platt. I det första fallet finns det goda skäl att tro så. Men det gör det inte i det andra fallet.

Adam: Jag förstår hur du menar. Tror jag. Men om jag tror något som inte är sant så är det väl inte kunskap?

Eva: Nej det är riktigt. Filosofen Platon, som levde 400 år före vår tideräkning, formulerade kriterierna för vad som kan kallas kunskap. Han sa att tre villkor måste var uppfyllda: Man måste tro det, det måste vara sant, och det måste finnas goda skäl för att tro det.

Adam: Så det räcker inte att man tror något som är sant för att det ska kallas kunskap?

Eva: Låt oss se: Anta att du har kastat en tärning, som trillar ner på golvet och hamnar bakom din bokhylla. Du ska snart leta fram den. Men innan du gör det frågar jag vad du tror att det blev för siffra. Du svarar att du tror att det blev en sexa. Anta att det är sant att det blev en sexa, men du har inte tittat efter än. Har du då kunskap om det, innan du har tittat efter?

Adam: Nej, givetvis har jag inte kunskap om det innan jag har tittat efter!

Eva: Men du tror ju att det är en sexa, och det är dessutom sant att det är en sexa. Du har bara inte undersökt det än. Är det inte kunskap då?

Adam: Nej det tycker jag inte.

Eva: Precis vad Platon också sa. Du hade alltså rätt i att tärningen visade en sexa, men du gissade bara. Då räcker det alltså inte med att du tror någonting och att det är sant. Håller du med?

Adam: Ja. Det är något som saknas.

Eva: Vad är det då som behövs mer?

Adam: Jag måste ju ha något skäl att tro det jag tror.

Eva: Precis. Vi har kunskap när vi tror något som är sant och dessutom har goda skäl att tro det.

Adam: Ja, det är rimligt. Med vad är ett gott skäl?

Eva: Det kan variera beroende på vad det hela handlar om. Till exempel om det handlar om hur världen fungerar så kan resultat av experiment vara goda skäl till att tro att det förhåller sig på ett visst sätt.

Adam: Men man kan ju inte kontrollera allt själv med experiment?

Eva: Nej det är förstås riktigt. Ofta får vi lita på dem som kan saker och har undersökt saker och ting. Det är just därför jag menar att kunskap aldrig kan vara hundraprocentigt säker. Vi kan aldrig veta säkert vad som är sant. Men vi kan närma oss sanningen, och framförallt kan vi använda ett sätt att tänka som ökar sannolikheten för att vi ska hamnarätt.

Adam: Ofta kan det ändå vara svårt att veta ved som är sant, eller hur?

Eva: Visst är det så. Men vi kan i alla fall veta att en viss sak antingen är sann eller falsk? Samma sak kan i alla fall inte vara sann och falsk samtidigt.

Adam: Det håller jag med om. Såvida det inte är en smaksak…

Eva: Visst har du rätt i det: om vi talar om en smaksak så är det inte sant eller falskt. Tycker du att det här vinet är gott?

Adam: Lite för beskt för min smak.

Eva: Jag tycker det var jättegott! Vem av oss har rätt?

Adam: Ingen! Det är ju en smaksak!

Eva: Precis. Men förutom smaksaker finns det också sakfrågor och de har antingen sanna eller falska svar.

Adam: Tror du på flygande tefat?

Eva: Nej, det gör jag inte.

Adam: Men det gör jag! Jag har hört och läst om så många fall där människor faktiskt har sett flygande tefat! Hur kan du vara så säker på att de inte finns?

Eva: Jag sa inte att jag är säker. Du frågade om jag tror att flygande tefat finns. Jag svarade att jag tror att de inte existerar. Jag tror alltså att din uppfattning om flygande tefat är felaktig, eftersom jag inte tror att jorden får besök från rymden. Ingen av oss kan förstås vara hundraprocentigt säker.

Adam: Aha, jag var för snabb. Bara för att du tror att de inte finns har du ju inte sagt att du vet att de inte finns.

Eva: Precis. Men en sak kan vi väl vara överens om: en av oss har väl rätt och en av oss har fel om flygande tefat?

Adam: Nja, om jag tror på flygande tefat så kan det väl vara sant för mig? Det som är sant för mig behöver ju inte vara sant för dig!

Eva: Menar du att existensen av flygande tefat är en smaksak? Det låter konstigt. Antingen finns de väl, eller också finns de inte?

Adam: Men vi kan ju aldrig vara säkra på om de finns eller inte.

Eva: Självklart. Men det blir inte mindre en sakfråga bara för att vi inte har svaret. Antingen finns de eller också finns de inte, oavsett vad vi tror om saken. Håller du inte med om det?

Adam: Hmm. Jag tror inte det är någon skillnad på den upplevda verkligheten och den objektiva verkligheten. Jag tror det är samma sak.

Eva: Så du menar att om du tror att det finns troll i skogen, då finns trollen? Och när jag tror att det inte finns troll i skogen, så finns de inte?

Adam: Ja, om jag tror att det finns troll i skogen, så finns de för mig!

Eva: Det måste bli lite tufft för de stackars trollen, att hålla på och försvinna och dyka upp hela tiden beroende på vem som tror eller inte tror på dem. Hur ska de klara av sina sysslor om de hela tiden är beroende av att någon tror på dem? Jag är glad att jag inte är ett troll.

Adam: Nu driver du med mig!

Eva: Nja, jag reflekterade bara över konsekvensen av vad du sa.

Adam: Jag tror ändå att vi tolkar mycket av det vi upplever på olika sätt.

Eva: Det tror jag också. Självklart är det så. Men det har ingenting att göra med hur verkligheten är beskaffad och vad som finns eller inte.

Adam: Om jag tycker det är varmt så kan du tycka det är kallt.

Eva: Ja, men då uttalar vi oss bara om våra egna känslor: jag har en känsla av kyla, du har en känsla av värme. Frågan om det är noll grader Celsius eller inte är inte ett uttalande om känslor. Det är ett uttalande om verkligheten. Men är noll grader varmt eller kallt? Det beror på hur vi upplever det.

Adam: Förstås. Värme och kyla är en subjektiv upplevelse, men gradantalet är objektivt.

Eva: Precis. Men vad menar du när du säger att din upplevda verklighet och den objektiva verkligheten är samma sak?

Adam: Ja, att vi liksom skapar vår egen verklighet och det är den enda verklighet som finns.

Eva: Menar du att verkligheten bara finns i våra huvuden?

Adam: Ja, typ…

Eva: Så månen finns bara när vi tittar på den? När vi blundar så finns den inte?

Adam: Det kanske inte är så rimligt…

Eva: Jag håller med dig om att vi aldrig kan vara helt säkra på att verkligheten verkligen finns. Kanske är vår upplevda verklighet bara en dröm? Kanske ser verkligheten helt annorlunda ut? Men nog är det rimligaste att det vi upplever verkligen finns? Det borde ha större överlevnadsvärde att se det som är än att se det som inte är.

Adam: Jag är inte så säker på det. Kanske är det så att vi skapar verkligheten i vårt eget medvetande.

Eva: Låt oss då göra ett tankeexperiment för att förstå konsekvensen av vad du säger: Anta att du sitter i ett rum i flera dagar utan att få gå ut, med ett tomt vattenglas framför dig.

Adam: Okej…

Eva: Anta också att du tror att ditt glas är fyllt med vatten. I din upplevda verklighet är glaset vattenfyllt. Men jag och alla andra ser att det är tomt.

Adam: Menar du att jag är tokig eller drömmer?

Eva: Vi behöver inte spekulera i det. Men du tror verkligen att glaset är fyllt med vatten. Det är den verklighet du upplever.

Adam: Och när jag blir törstig så dricker jag det menar du?

Eva: Just det. Glaset fylls på hela tiden med nytt vatten, men bara i din verklighet. Andra människor ser att glaset aldrig innehåller något vatten. I din verklighet finns vattnet där. I andras verklighet finns det inte där.

Adam: Okej, sen då?

Eva: Min fråga är: Kommer din kropp att bli uttorkad så att du till slut dör, eller kommer din upplevda verklighet att rädda dig och hålla dig i god form?

Adam: Ja, jag antar att jag kommer att bli uttorkad efter ett tag…

Eva: Då är vi nog överens: det är alltså skillnad på den objektiva verkligheten och din upplevda verklighet?

Adam: Hm, det blev nog lite för mycket vin nu. Kan jag få ett glas vatten tack?

Eva: Verkligt eller inbillat vatten?

Adam: Vi har talat mycket om kunskap och sanning, Eva, men något måste man väl ändå tro på också. Vad tror du själv på?

Eva: Vad menar du med tro, Adam? Menar du tro på, eller tro att? Ordet betyder så många olika saker på svenska. På engelska har man flera alternativ: I think, I believe och I have faith.

Adam: Herregud Eva, du är bra jobbig! Kan du inte bara svara på frågan?

Eva: Okej. Jag tror till exempel att klockan är ungefär tio nu, men jag är inte säker, för jag har inget armbandsur på mig. Jag tror också att solen ska gå upp i morgon. Den saken är jag säker på!

Adam: Jaja, men det är inte så jag menar! Att klockan är tio nu är ju ganska lätt att kontrollera. Men tror du på något som du inte kan kontrollera?

Eva: Ja naturligtvis gör jag det! Jag tror på mänskliga rättigheter till exempel. Det betyder inte bara att jag tror att de finns, utan också att jag tycker att de bör efterlevas. Jag tror på jämlikhet också.

Adam: Tror på?

Eva: Ja, tro betyder något annat här. Ungefär som det engelska uttrycket ”I believe in equality”.

Adam: Okej, så du menar här att du förespråkar detta, stödjer eller står bakom jämlikhet.

Eva: Precis. Tro har alltså en helt annan betydelse här än när jag säger att jag tror att klockan är tio.

Adam: Okej, har du någon tro i samma bemärkelse som engelskans faith då?

Eva: Ja, absolut. Jag skulle kalla det tillit på svenska. Det har jag till mina barn till exempel. Jag tror på dem, litar på dem och tror att de kommer lyckas med det de vill göra. En sådan tro förutsätter förstås att jag tror att de finns också!

Adam: Jag förstår. Men det verkar som att du också tror på vetenskapen?

Eva: Nej, det gör jag inte.

Adam: Va? Nu förstår jag ingenting!

Eva: Jag skojar med dig. Visst kan man säga att jag tror på vetenskapen i den meningen att jag har förtroende för den. Men vetenskapen är en metod att undersöka världen. Vetenskapen i sig är inte svaret på någon fråga. Det jag tror på är vetenskapens resultat. Givetvis bara när de är väl underbyggda, och inte ens då kan man vara hundraprocentigt säker.

Adam: Jag började undra om du hade blivit lite flummig! Men varför är du inte säker på vetenskapens resultat?

Eva: Jo jag är säker på många av dem, även om jag aldrig kan vara bombsäker på något. Inom naturvetenskaplig forskning kan man aldrig bevisa någonting. Man kan bara ge mer eller mindre starka belägg för olika saker. Bevis i den mest strikta meningen finns bara inom matematiken.

Adam: Så du menar att man inte kan lita på vetenskapen?

Eva: Tvärtom. Den vetenskapliga metoden är de bästa metod vi känner till för att ta reda på hur världen fungerar. I många fall kan vi känna oss väldigt säkra på resultaten. Men vetenskapen har inte alltid kommit fram till rätt resultat. Ibland har den haft fel, och vi har haft anledning att ompröva vad vi tror.

Adam: Men om man aldrig kan vara säker, ska man ändå hävda att man vet saker?

Eva: Jo vi kan vara säkra på vissa saker. Om det finns starka belägg för något så kan vi säga att vi är säkra på det. Det är då man kan säga att vi ”vet” något, men som jag tidigare konstaterade: att ”veta” något är att tro något på mycket goda grunder.

Adam: Okej, jag förstår. Men de flesta av oss är ju inte själva forskare. Så hur ska jag då veta vad jag ska tro på? Vi kan ju inte undersöka alla vetenskapliga påståenden själva?

Eva: Nej det är sant. Därför måste vi vara noga med vad vi läser och vilka vi lyssnar på. Tillit och förtroende är lika viktigt som vad vi tror.

Adam: Ja, det mesta jag vet om världen har jag ju läst mig till, så det har du rätt i.

Eva: Precis. Olika texter har ju olika trovärdighet. En bok om fysik av en professor i fysik har i regel högre trovärdighet än en kvällstidningsartikel om fysik. Så det gäller också att ha ett gott omdöme förstås.

Adam: Det börjar gå upp ett ljus för mig nu, Eva. Jag upplevde först att du var väldigt säker på vad som var sant eller inte i olika sammanhang, men jag förstår nu att du egentligen inte tar någonting för givet. Men du anser själv att du är väldigt förnuftig, eller hur?

Eva: Jag försöker. En förnuftig attityd handlar inte om vad vi vet, utan mera om vilka val vi gör när vi ställs inför påståenden av olika slag.

Adam: Hur menar du?

Eva: Det handlar om att ha rimliga principer för vad vi tror på. Vi möter ständigt påståenden om olika saker. Vilka ska vi tro på? En bra grundregel är att tro på allt som det finns goda skäl att hålla för sant och att extraordinära påståenden kräver extraordinära skäl.

Adam: Det verkar rimligt.

Eva: Om du påstår något som helt stämmer överens med vad jag redan vet om världen behöver jag inga extraordinära skäl för att tro på det. Då är jag nog också som mest lättlurad.

Adam: Är du lättlurad?

Eva: Dra nu inga förhastade slutsatser! Om du vill gå på bio med mig imorgon och berättar att filmen börjar halv nio så skulle jag tro på det, även om filmen egentligen börjar klockan åtta.

Adam: Ja du skulle tro mig för att det inte verkade ett dugg osannolikt att den skulle börja halv nio?

Eva: Men om det fanns en regel i Sverige som sa att inga filmer får börja senare än klockan åtta, då skulle jag nog be om bättre skäl eller förklaringar till varför just denna film börjar halv nio.

Adam: Okej, det är det du menar med att extraordinära påståenden kräver extraordinära skäl?

Eva: Just det! Om du till exempel påstår att tibetanska munkar kan sväva fritt i luften när de mediterar, då strider det mot allt jag vet om världen och dessutom mot den samlade naturvetenskapens kunskap om våra naturlagar. Då krävs det extraordinära skäl för att jag ska tro på det!

Adam: Det verkar vara en rimlig princip, så har jag inte riktigt tänkt förut.

Eva: Anta att någon berättar för dig om de tibetanska munkarna. Då finns det två alternativ att välja mellan: antingen att en eller flera munkar kan sväva i luften när de mediterar, eller att samtliga munkar är kvar på marken när de mediterar.

Adam: Ja det verkar rimligt.

Eva: Det mest öppna sättet att bedöma dessa påståenden är att fundera över hur starka belägg som finns för vart och ett av dem, och sedan välja att tro på det påstående som har starkast belägg.

Adam: Jag förmodar att det är att samtliga munkar är kvar på marken?

Eva: Precis. En annan bra princip är att tänka på vem som har ansvaret att presentera övertygande skäl för sitt påstående. Låt oss säga att jag faktiskt tror att Storsjöodjuret finns i Storsjön i Jämtland. Du tror inte det. Men hur ska du presentera belägg för att odjuret inte existerar?

Adam: Det är väl bara att tömma Storsjön på vatten? Om det inte finns något odjur på sjöbotten då så har jag visat att det inte finns något odjur.

Eva: Självklart kan du, i alla fall i teorin, tömma Storsjön på vatten. Men du har inte visat att Storsjöodjuret inte finns. Tänk om odjuret är ute på promenad just den dagen då du tömmer sjön på vatten? Eller på semester i Loch Ness?

Adam: På semester i Loch Ness? Varför i hela friden skulle Storsjöodjuret vara i Loch Ness?

Eva: Det kanske hälsar på sin kollega Loch Nessodjuret, vad vet jag? Kanske håller man ihop i odjursbranschen…

Adam: Okej, jag ger mig! Jag kan inte ge direkta belägg för att Storsjöodjuret inte finns. Men det är ändå rimligt att tro att det inte finns något odjur.

Eva: Visst är det rimligt. Det har att göra med vad vi i övrigt vet om djurlivet i naturen. Du kan alltså inte visa att det inte existerar. Däremot skulle det vara enkelt att visa att Storsjöodjuret existerar.

Adam: Ursäkta men nu blir jag riktigt nyfiken. Hur då?

Eva: Under förutsättning att det verkligen existerar.

Adam: Jag misstänkte det.

Eva: Min poäng är att det är lätt att slå fast att något finns, om det faktiskt finns. Det är ju bara att visa upp det! Det kan vara svårt i praktiken, men principiellt är det inga problem. Men det är omöjligt att visa att något inte finns, även om det faktiskt inte finns.

Adam: Jag förstår, det är en obalans mellan att påvisa existens och icke-existens. Alltså ligger ansvaret att ge goda skäl hos den som påstår att något existerar?

Eva: Och det gäller odjur såväl som enhörningar, vättar eller andra övernaturliga väsen. Det gäller också frågan om guds existens.

Adam: Men allvarligt talat, Eva, kan inte folk få tro som de vill?

Eva: Jo naturligtvis, så länge tron inte resulterar i något som skadar eller förtrycker andra människor.

Adam: Så om jag tror på flygande tefat som då och då besöker oss här på jorden, så är det okej?

Eva: Ja visst! Så länge det inte får konsekvenser för andra än dig själv, så ska jag inte försöka hindra dig från att tro det. Men nog är det bättre att tro som det är, än att tro som det inte är?

Adam: Tror du bara på det som vetenskapen kan förklara?

Eva: Absolut inte. Jag tror på många saker som vetenskapen inte kan förklara.

Adam: Gör du? Tror du på övernaturliga saker, kristaller och sådant där?

Eva: Nej, det gör jag inte.

Adam: Vad menar du då med att du tror på saker som vetenskapen inte kan förklara?

Eva: Jag tror på allt som går att påvisa, inte nödvändigtvis förklara. Anta att någon kommer med en kristall och påstår att om man lägger den under kudden så slutar man snarka.

Adam: Det tror du väl inte på?

Eva: Vänta lite. Anta att vi prövar påståendet genom att låta hundra snarkande personer få en kristall under kudden. Anta vidare att åttio av dem slutar snarka. En annan grupp om hundra personer lurar man lite, så att de också tror att de har en kristall under huvudkudden, trots att de inte har det. Anta att de flesta av dem fortsätter att snarka.

Adam: Ursäkta, men varför ska man lura hundra personer?

Eva: Det kallas ett blindtest. Det gör man för att man vill utesluta effekten av placebo i experimentet.

Adam: Vad är placebo?

Eva: Placebo innebär att en effekt uppnås för att försökspersonen tror att hon har fått en viss medicin eller ett visst preparat. Människornas inbillningsförmåga är väldigt stark. Den kan ibland göra människor friska, och gott är väl det!

Adam: Nåväl, fortsätt. Åttio personer av försökspersonerna slutade snarka sa du?

Eva: Ja, men bara trettio av dem som blev lurande slutade snarka. Då skulle jag tro att kristallen kan förhindra snarkning, även om vetenskapen inte har en aning om varför. Givetvis kräver oväntade resultat extra starka belägg, så jag skulle nog vilja göra några experiment till. Men ett förnuftigt förhållningssätt innebär att man tror på allt som det finns goda skäl tro på. Och att åttio av hundra slutar snarka är väl ett gott skäl att tro?

Adam: Ja, det verkar rimligt. Det är ju dumt att tro på något innan man kan påvisa någon som helst effekt.

Eva: Nästa steg blir förstås för vetenskapen att försöka ta reda på hur kristallen kan motverka snarkning. Men det är ju lite onödigt att börja fundera på det innan vi konstaterat att kristallen verkligen fungerar. Men som du förstår så kan jag verkligen tro på något som vetenskapen inte kan förklara.

Adam: Okey, jag förstår. Jag håller med dig om det är lite osmart att tro på vad som helst utan att undersöka det först. Ibland kanske vi människor också tror på saker för att vi önskar att det ska vara på det viset…

Eva: Ja, det är därför vi har den vetenskapliga metoden. Den handlar om att ställa upp hypoteser, pröva dem och försöka falsifiera dem. Ju mer som tyder på en viss hypotes, desto större skäl finns det att tro på den.

Adam: Oj, två ord är nya för mig här: hypoteser och falsifiera. Vad betyder de?

Eva: En hypotes är ett försök till beskrivning eller förklaring av något. Att försöka falsifiera en hypotes innebär att jag prövar hypotesen och ser om något talar emot att den stämmer. Om jag hittar något sådant så har jag falsifierat hypotesen, alltså konstaterat att den är falsk.

Adam: Det låter så negativt, att leta efter fel?

Eva: Ja, det ligger i den vetenskapliga metodens natur att hela tiden kritiskt pröva sina resultat. Det är så vårt vetande utvecklas.

Adam: Varifrån kommer din livsåskådning? Den låter som ett modernt påfund.

Eva: Inte alls. Den har sina historiska rötter i indisk filosofi och det antika Grekland, men den utvecklades också under renässansen och upplysnings­tiden.

Adam: Jag har aldrig hört talas om den förut. Är det någon slags sekt?

Eva: Du är rolig du Adam! Om det vore en sekt så skulle vi nog inte ha några anhängare, eftersom hela iden med sekulär humanist är självständigt tänk­ande.

Adam: Var kommer dina idéer och din livsåskådning ifrån då?

Eva: Den sekulära humanismens idéer började utvecklas långt innan kristen­domen fick sitt grepp om vår västerländska kultur.

Adam: Jag hade ingen aning om att dessa idéer gick så långt tillbaka i tiden!

Eva: Mycket av det vi tänker i dag har tänkts förut. Men tankar och idéer utvecklas också hela tiden. Under 1900-talet gjordes stora vetenskapliga framsteg, men vi drabbades också av två världskrig. Även det har satt sina spår i vårt tänkande.

Adam: Vi har ju också sett hur vetenskaplig forskning används till fruktansvärda ting som atombomber och krig.

Eva: Precis.

Adam: Vilka är dina största inspiratörer i modern tid Eva?

Eva: Oj, det är många men om jag måste välja så är det nog Bertrand Russell. Han var en enastående filosof, men också en utpräglad upplysningsman och fredsaktivist.

Adam: Du kallar dig sekulär humanist, Eva. Om jag förstår det rätt innebär det bland annat att du inte är religiös?

Eva: Vad betyder det att vara religiös?

Adam: Ja, alltså, tror du på gud?

Eva: Är det din definition av att vara religiös? Då är jag inte religiös. Jag tror att idén om gud är uppfunnen av oss människor. Men människor har så många föreställningar om gud, en del är väldigt oprecisa och luddiga, så det är svårt att säga vad det egentligen betyder att vara gudstroende.

Adam: Men snälla du, vad du är omständlig!

Eva: Kanske det, men det beror på att man kan definiera begreppet gud på så många olika sätt. Bland annat på ett sådant sätt att också jag måste tro på det.

Adam: Jaså? Hur då?

Eva: Till exempel om du säger att gud är livet. Jag tror på livet.

Adam: Ja, men det är inte vad man brukar mena med gud!

Eva: Nej, just det. Vad menar du med gud då?

Adam: Ja, det vet jag inte exakt. Är det någon som vet det?

Eva: Om du vill att vi ska tala om begreppet gud måste vi förvissa oss om att vi talar om samma sak, oavsett om en sådan gud finns eller inte. Det är ju utan tvekan så att gud existerar som idé hos många människor. Frågan är om idén motsvarar något som finns i den yttre verkligheten eller inte. Men den frågan kan vi spara till litet senare. Vad betyder begreppet gud för dig?

Adam: Ja, jag tror ju inte precis att det är en gubbe med skägg i himlen. Det trodde jag kanske när jag var sju år. Men ibland tänker jag att gud kanske är kärleken?

Eva: Det är nog inte så många religiösa som tror att gud är en gubbe i himlen. Att gud skulle vara ”kärleken” låter som en vacker tanke, men frågan är om den är så genomtänkt? Varför inte kalla kärleken för ”kärleken” när det redan finns ett så vackert namn på den? Varför ska man klistra på kärleken en extra etikett som kallas ”gud”?

Adam: Nej, det har du rätt i. Kärleken är ju kärleken, gud måste vara något mer än så. Gud är kanske allt som finns?

Eva: Att gud skulle vara ”allt som finns” känns som en ganska meningslös definition. Kan vi överhuvudtaget ha skilda meningar om huruvida vi tror på allt som finns? Jag tror på allt som finns, men jag tror inte på det som inte finns. Det gör mig inte särskilt religiös.

Adam: Okej, jag fattar poängen. Men hur ser du på de tankar och idéer om gud som finns i de stora världsreligionerna?

Eva: Jag tror att de gudsbegreppen är skapade av människan, efter människans behov och förståndsförmåga. Jag tror inte att de motsvaras av något verkligt, utanför människan.

Adam: Varför tror du att gud är påhittad av människan? Kan det inte finnas något slags gud ändå?

Eva: Jag skulle tro på gud om jag tyckte att det fanns några goda skäl att göra det. Men eftersom jag anser att det saknas skäl är det rimligt att tro att någon gud inte existerar.

Adam: Har du dåliga erfarenheter av religion från din barndom kanske?

Eva: Nej, det har jag inte. När jag växte upp funderade jag inte så mycket på religion, jag hade inga religiösa grubblerier om man säger så. Men som vuxen ser jag vad religionen gör med människor runt om i världen. Det förtryck som sker i guds namn och det lidande som drabbar människor på grund av andras uppfattningar om gud oroar mig mycket.

Adam: Men att du är oroad kan väl inte vara ett skäl att tro att gud är påhittad?

Eva: Nej, det har du helt rätt i. Det vore intellektuellt ohederligt att inte tro på gud bara för att det är besvärligt. Men lika ohederligt är det att tro på gud om det saknas goda skäl att tro.

Adam: Men kan det inte kännas bra ibland att tro på gud?

Eva: Det kan det kanske, och för somliga människor kan det säkert vara både positivt och meningsskapande. Men jag vill inte vara intellektuellt ohederlig mot mig själv eller andra. Jag tror som jag gör och då kan jag inte tro på något annat sätt bara för att det kanske skulle kännas bra.

Adam: Men du, finns det verkligen inga goda skäl att tro på gud? Titta dig omkring! Se hur välkonstruerad världen är! Inte kan allt detta vara så sinnrikt konstruerat av en slump? Alla naturlagarna är exakt som de måste vara för att vi ska kunna finns till.

Eva: Jag tycker inte att det är så konstigt att det finns liv någonstans i ett enormt stort universum. Vi vet faktiskt inte hur osannolikt livet är. Universum kanske myllrar av liv! Vi har heller inget annat universum att jämföra med. Vi råkar finnas till därför att naturlagarna ser ut som de gör. Naturlagarna har inte skapats för att passa oss, vi är skapade för att passa naturlagarna.

Adam: Ja, det är ju en tanke, men håll med om att universum verkar välordnat!

Eva: Nja, det kanske finns mycket bättre konstruktioner någon annanstans. Det vet vi inte. Dessutom finns det mycket i universum som inte är särskilt sinnrikt konstruerat.

Adam: Men även om du tror på Big Bang och allt det där så måste ju någon ha startat det hela. Allting har ju en orsak. Principen om orsak och verkan gäller ju för allt!

Eva: Även om det finns en första orsak behöver det inte vara gud. Det kan lika gärna vara Big Bang. Om det skulle finnas en gud som har skapat universum måste vi ju fråga oss vem som skapade gud. Så idén om en första orsak löser inte problemet. Idén om en gud som skapare saknar faktiskt förklaringsvärde. Det flyttar bara problemet ett steg bakåt i kedjan.

Adam: Eva, du säger att du tror att gud inte existerar. Menar du egentligen att du inte tror att gud existerar?

Eva: Nej, jag menar faktiskt precis det jag säger: Jag tror att gud inte existerar.

Adam: Men är inte det samma sak?

Eva: Faktiskt inte. Om jag säger att jag inte tror att gud existerar så betyder det egentligen att jag inte tror något om saken alls. Det är snarast en agnostisk uppfattning. Men jag tror faktiskt något om saken. Jag tror att gud är en mänsklig fantasi, skapad av människan. Jag tror att gud inte existerar i den externa verkligheten utan bara i vår fantasi.

Adam: Så du är alltså ateist, inte agnostiker?

Eva: Ja, jag är ateist.

Adam: Men hur kan du veta att gud inte existerar? Hur kan du vara så kategorisk?

Eva: Jag sa inte att jag vet att gud inte existerar. Jag sa att jag är ateist, det betyder att jag tror att gud inte existerar.

Adam: Men ”ateist” låter så bestämt. Hur kan du vara så säker?

Eva: Vad menar du med säker? Jag tror att gud inte existerar på samma sätt som jag tror att många andra saker inte existerar. Tror du på mänskliga vampyrer?

Adam: Nej, jag tror inte på vampyrer!

Eva: Men du kan inte bevisa att vampyrer inte existerar, eller hur?

Adam: Nej, precis som i fallet med Storsjöodjuret som vi pratade om tidigare.

Eva: Det är samma sak som att vara ateist. Jag tror att vampyrer inte existerar, jag tror dessutom att gud inte existerar. Det finns en beteckning på dem som tror att gud inte existerar, nämligen ”ateister”.

Adam: Då är jag ”a-vampyrist”, eftersom jag också tror att vampyrer inte existerar.

Eva: Precis. Men du slipper kallas så eftersom vår kultur inte har haft något behov av att sätta namn på dem som inte tror på vampyrer. Ateister har förföljts och förlöjligats genom historien. I delar av världen är det fortfarande så idag. Därför har man gett oss ett namn.

Adam: Har ateister alltid funnits?

Eva: Naturligtvis. De tidiga kristna kallades ateister av romarna, eftersom de inte trodde på de grekiska gudarna. Många buddhister är också ateister, de tror inte på någon gud.

Adam: Märkligt, så har jag inte riktigt tänkt på ateism förut.

Eva: Egentligen är alla ateister. De kristna är ateister eftersom de inte tror på Tor, Oden, Zeus och de andra gudarna genom historien. Hinduerna tror på sina gudar, men de är ateister i förhållande till den kristna guden. Jag tror bara att ytterligare en gud inte existerar. Skillnaden i det avseendet är ganska liten.

Adam: Så det är inte aggressivt att kalla sig ateist då?

Eva: Naturligtvis inte. Att jag är ateist är inte mer aggressivt än att du inte tror på vampyrer.

Adam: Men somliga kallar sig hellre agnostiker än ateister. Det låter mjukare på något sätt.

Eva: Ja, många tycker det, men det beror på en missuppfattning. En agnostiker tror inget alls om guds existens. Somliga agnostiker menar också att det är principiellt omöjligt att ha en uppfattning om guds existens.

Adam: Det låter väl rimligt?

Eva: Är du agnostiker när det gäller vampyrer? Har du ingen uppfattning alls om deras existens?

Adam: Jo, det är klart jag har. Jag tror att det inte finns några vampyrer.

Eva: Då är du ”a-vampyrist”, det vill säga motsvarigheten till ateist i förhållande till vampyrer. Inte agnostiker.

Adam: Jag förstår vad du menar. Det är ju inte så att jag inte har någon uppfattning alls om vampyrer. Jag tror ju faktiskt att de inte finns.

Eva: Varför skulle man inte kunna ha en motsvarande uppfattning om gud då? Jag tycker att det finns goda skäl att tro att gud inte existerar.

Adam: Menar du att man aldrig bör vara agnostiker om något alls då?

Eva: Jo, absolut. Det finns saker som det kan vara klokt att förhålla sig agnostiskt till: om jag till exempel kastar en tärning, så förhåller jag mig agnostiskt till vilken siffra som kommer upp innan jag har tittat efter. Jag kan rimligtvis inte tro någonting om den saken. Jag förhåller mig också agnostiskt till om solen skiner vid lunchtid om fyrtio dagar.

Adam: Jag tror jag förstår hur du menar. Men då är du tillfälligt agnostisk, eller hur? Du kan se efter hur tärningen föll, och du kan vänta i fyrtio dagar för att se om solen skiner. Då behöver du inte vara agnostisk längre!

Eva: Det är riktigt. Men det finns också saker som vi bör vara permanent agnostiska till.

Adam: Nu börjar det bli spännande! Kan du ge ett exempel?

Eva: Ta till exempel vår vetskap om materien. Om jag ställer frågan: ”Vet vi allt som finns att veta om materiens beståndsdelar?”, så måste vi förhålla oss agnostiskt till svaret. Hur mycket vi än vet kan vi aldrig veta om vi vet allt som går att veta. Det är en fråga som är principiellt omöjlig att besvara.

Adam: Men du är ju sekulär humanist. Är det samma sak som att vara ateist?

Eva: Verkligen inte. Det är så mycket mer än det. Bland annat har jag en världsbild och ett antal värderingar som är viktiga för mig. Det ingår i den sekulära humanismen. Att vara ateist är bara en uppfattning i en enskild sakfråga.

Adam: Men du sa ju att du är ateist?

Eva: Ja, att jag är ateist är en följd av den sekulära humanismens naturalistiska världsbild. Har man den livsåskådning som jag har, är man också ateist.

Adam: Men vad är då förhållandet mellan ateism och sekulär humanism?

Eva: Det är i princip samma förhållande som mellan uppfattningen att ”Jesus är inte guds son” och judendom (eller islam). Judar och muslimer tror inte att Jesus är guds son. Men alla som inte tror att Jesus är guds son är ju inte judar eller muslimer, eller hur?

Adam: Nej, det har du ju rätt i.

Eva: Jag tror inte heller att Jesus är guds son, eftersom jag tror att gud inte finns. Men jag är inte jude eller muslim, jag är sekulär humanist. På samma sätt är inte alla ateister sekulära humanister, men alla sekulära humanister är däremot ateister.

Adam: Det låter krångligt.

Eva: Inte alls. Tänk så här: Alla jordgubbar är röda men allt som är rött är inte jordgubbar. Det är samma logiska princip.

Adam: Vad bygger man sin moral på om man är ateist?

Eva: Jag har ingen aning om vad andra ateister bygger sin moral på. Jag är ju sekulär humanist och vet ganska väl hur jag själv grundar mina moraliska övertygelser. Att vara ateist betyder som bekant bara att man inte tror på gud. Det säger ingenting om moral.

Adam: Men ateismen har ju varit orsak till en mängd illdåd igenom historien. Tänk bara på folkmorden under Stalins ateistiska regim till exempel. Eller den ateistiska regimen i Nordkorea!

Eva: Snälla Adam, du blandar ihop saker och ting. Ateismen är ingen ideologi. Att vara ateist betyder bara att man tror att gud inte existerar. Av det följer varken goda eller dåliga moraliska regler.

Adam: Men Stalin var ju ateist!

Eva: Det var han, men han var också kommunist. Den kommunistiska ideologin hade givetvis oacceptabla konsekvenser. Detsamma gäller i Nordkorea eller under Pol Pot i Kambodja. Men det har ingenting med ateism att göra.

Adam: Men de var ateister!

Eva: Nu är du inkonsekvent. Hitler var nazist och folkmördare. Han var också vegetarian. Betyder det att vegetarianer är nazister eller att vegetarianer förespråkar folkmord?

Adam: Nej, så klart inte…

Eva: Då så. I dina exempel är inte ateismen orsak till någonting. Men den råkar finnas samtidigt med någonting annat, nämligen totalitära politiska idéer som tyvärr kostade många människor livet.

Adam: Eva, du verkar ju vara en vettig person. Hur vet du vad som är rätt och riktigt när du inte tror på gud? Utan en gud finns det ju inga moraliska regler.

Eva: Du kan vara helt lugn. Jag har åtskilliga moraliska uppfattningar. Den sekulära humanismen håller människovärdet och de mänskliga rättigheterna högst av allt. Det behövs inga övernaturliga väsen för att ha sådana värderingar.

Adam: Vad menar du med det? De religiösa menar ju att de fått sin moral från gud.

Eva: Är du säker på att de verkligen menar att de har fått sin moral därifrån? Har du några religiösa vänner?

Adam: Ja, flera stycken.

Eva: Fråga dem då om de tycker det är fel att mörda en människa bara därför att gud säger det, eller om gud säger det därför att det faktiskt är fel?

Adam: Vad menar du?

Eva: Om dina vänner säger att de låter bli att mörda bara för att gud har sagt det, då avråder jag dig från att umgås med dem.

Adam: Varför då?

Eva: Tänk om de en vacker dag förlorar sin tro. Då blir de ju livsfarliga om de plötsligt tycker att det är tillåtet att mörda andra människor.

Adam: Men så skulle de aldrig göra även om de slutade tro på gud! De är kloka och trevliga människor.

Eva: Just precis. Jag tror nämligen att de tycker det är fel att mörda, oavsett om gud säger det eller inte.

Adam: Ja det är klart de gör.

Eva: Det var just det jag ville komma fram till: moralen har inget med gud att göra. Om det är omoraliskt att mörda, oavsett vad gud har för uppfattning om saken, då är moralen oberoende av gud. Då är moralen också oberoende av guds existens.

Adam: Så förnuftiga människor agerar moraliskt oberoende av gud menar du?

Eva: Just det. Om de är förnuftiga, ansvarsfulla och har hjärtat på rätta stället.

Adam: Men varför finns det så mycket ondska i världen då?

Eva: För att alltför många människor är oförnuftiga, okänsliga och följer ledare utan att ta eget ansvar. Tyvärr lider många människor i onödan just på grund av andra människors uppfattningar om gud.

Adam: Ja, det är ju fruktansvärt när människor orsakar lidande för att de kräver att andra ska följa deras egen syn på vad som påstås vara guds moral.

Eva: Ja, att följa det man tror är guds moral kan leda till ett omoraliskt handlande, åtminstone med humanismens mått mätt. Därför måste vi människor följa de moraliska principer som vi med hjälp av vårt förnuft kan komma fram till och som underlättar för oss att leva tillsammans. Inte lita blint på en moral från gud, oavsett om gud existerar eller inte.

Adam: Hur tycker du att samhället ska hantera den framväxande religiösa extremismen? Muslimska terrorister verkar ju bli ett allt större hot runt om i världen.

Eva: Ja det är ett stort problem. Men tror du att religiösa fundamentalister alltid är muslimer? Det stämmer inte. Begreppet ”fundamentalist” är faktiskt ett kristet begrepp från början. Ordet kommer från en kristen rörelse i USA i början av 1900-talet, som ville tillbaka till en bokstavstrogen bibeltolkning.

Adam: Men talibanerna är ju muslimer? Så beter sig väl inte kristna?

Eva: Jo, tyvärr gör de det. I USA finns ”kristna talibaner” som har lika stolliga trosuppfattningar som de muslimska talibanerna. De är lyckligtvis inte så många och de ägnar sig sällan åt terrorism. Men samma sak gäller muslimer. De flesta muslimer är varken fanatiker eller fundamentalister.

Adam: Men vi slipper väl sådant här i Norden i alla fall?

Eva: Tyvärr inte.

Eva: Religion och vidskepelse kan vara farliga krafter, Adam. Det är viktigt att våga se det.

Adam: Men religionen gör väl också gott?

Eva: Ja, det finns goda människor som i religionens namn gör gott. Men det finns också människor som gör mycket ont i religionens namn.

Adam: Finns det inget som är odelat gott med religionen menar du?

Eva: Jag tror att religionen kan ge tröst för många människor som har det svårt, eller behöver hjälp att ta sig igenom en livskris. Så länge religioner bara används som en egen kraftkälla, så ser jag att den kan göra gott.

Adam: Ja, och mycket vacker musik, konst och arkitektur har skapats i religionens namn också. Titta bara på Sixtinska kapellet i Vatikanen, med målningar av Michelangelo.

Eva: Det håller jag verkligen med om! Men kom ihåg att det är konsten och arkitekturen som är vacker. Det är konstnärernas förtjänst, inte religionens. Konstnärer har i alla tider behövt försörja sig. Sixtinska kapellet byggdes på 1400-talet. Både du och jag vet att det var kyrkan som satt på pengarna då.

Adam: Det är förstås sant. Men religionen har ändå skapat en struktur i samhällen runtom i världen.

Eva: Det kan vara så men frågan är om det är en önskvärd struktur, eller om det finns en bättre väg att gå. Varje dag dör människor i onödan, enbart på grund av andra människors uppfattningar om gud. Det är så fruktansvärt onödigt!

Adam: Du tänker på självmordsbombare och sådant?

Eva: Ja, men de är inte det största problemet. Tänk på hur många människor som dör i sjukdomen aids, för att den katolska kyrkan förhindrar använd­ningen av kondomer i smittobegränsande syfte.

Adam: Ja, det är förstås sant.

Eva: Det dör fler människor på grund av kristen fundamentalism i världen än på grund av den muslimska terrorism som vi hela tiden läser om i tidningarna.

Adam: Men de dör väl knappast på grund av kristna självmordsbombare?

Eva: Nej, de dör av orsaker som indirekt beror på kristen tro: kvinnor dör för att de måste tillgripa illegala aborter som misslyckas, människor blir Hiv-smittade för att de inte får använda kondomer, förbud mot stamcellsforskning hindrar utvecklingen av nya mediciner. Exemplen kan göras många. Religionen har många liv på sitt samvete, utan att det nödvändigtvis handlar om terrorism.

Adam: Jag förstår. Den sekulära humanismen är ett alternativ till detta menar du?

Eva: Ja, det tror jag. Det stora dramat i vår tid är idékonflikten mellan en sekulär och en religiöst konservativ världsbild.

Adam: Det är ju ändå tur att vi har religionsfrihet. Människor måste få tro på vad de vill!

Eva: Ja, det måste de. Vem som helst måste få tro på vad som helst, så länge det inte skadar någon annan. Men religionsfriheten som juridiskt begrepp är problematiskt. Det är inte så säkert att den fungerar som det var tänkt från början i alla fall.

Adam: Vad menar du?

Eva: Om du tillhör en religion som kräver att kvinnor ska ha sämre rättigheter än män i samhället, ska du ha frihet att praktisera de reglerna då? Eller om din religion kräver att man skär öronsnibbarna av alla gossebarn innan de kommer in i puberteten? När ska religionsfriheten ha företräde framför andra lagar?

Adam: Men det är viktigt att få tro vad man vill utan att bli förföljd!

Eva: Ja givetvis. Men vi har redan andra rättigheter som skyddar oss mot sådan förföljelse. Åsiktsfrihet, tankefrihet och yttrandefrihet till exempel.

Adam: Men religionsfrihet kan väl inte skada? Det finns ju religiösa sedvanor som är viktiga för de troende.

Eva: Hur vet man vad som är en religiös sedvana och vad som är en kulturell? Jag är ateist och firar jul. Är det en religiös eller kulturell sedvana? Jag tycker julen är mysig, men inte tänker jag på Jesus då!

Adam: Jag förstår vad du menar.

Eva: Vilka religioner ska man få referera till när man åberopar religionsfriheten? Kristendom, judendom och islam säger många, men hur gör vi med asatro eller afrikanska voodooreligioner? Är vissa religioner finare än andra, och vem i så fall avgör det? Ska rastafaritroende få röka marijuana i religionsfrihetens namn?

Adam: Det blir ju lite knepigt.

Eva: Ska inte alla människor ha samma friheter? Varför ska religiösa människor ha fler friheter än ickereligiösa? Vore det inte bättre att ersätta religionsfriheten med en ”livsfrihet” som ger alla människor rätten att följa sina sedvanor, oavsett om de är religiösa eller kulturella, så länge de inte bryter mot andra regler som vi har?

Adam: Det är ju förstås en tänkvärd infallsvinkel.

Adam: Vi får ibland erbjudanden om kinesiologi, reikihealing och liknande saker på jobbet. Jag tycker att man ska ta det på allvar. Många av de där lärorna är ju jättegamla och bygger på urgammal visdom. Dessutom har jag en kollega på jobbet som säger att magnetsulor är jättebra. Han står mycket stadigare, säger han.

Eva: Problemet är att alltför många människor låter sig luras av sådana saker för att de inte reflekterar tillräckligt över vad som påstås. Det finns stora pengar att tjäna på dem och bedragarna är många.

Adam: Så enkelt kan du väl inte avfärda det hela!

Eva: Nej, ingenting ska avfärdas, allt ska givetvis prövas. Men om man har undersökt någonting många gånger och det aldrig ger något resultat, då hjälper det inte hur gammal visdom det än är. Fungerar det inte så fungerar det inte.

Adam: Men det kan ju vara saker som har praktiserats i tusentals år, som till exempel astrologi. Jag känner många som har fått sina horoskop ställda, och de säger att det har stämt jättebra.

Eva: Har du funderat över om det kan finnas ett annat skäl till att dina kompisar upplever att deras horoskop har stämt så bra?

Adam: Vad då menar du?

Eva: Människor fungerar på det sättet rent psykologiskt att de gärna tolkar in sig själva i en allmänt hållen personbeskrivning.

Adam: Är det så?

Eva: Ja, det har många psykologiska experiment visat. För ett antal år sedan gjorde man ett experiment där man delade ut samma personbeskrivning till en stor grupp människor. De trodde att det var baserat på deras horoskop, men alla fick samma text. De flesta tyckte att de stämde mycket bra på dem själva. Vad säger det dig?

Adam: Att jag ska ta historier om träffsäkra horoskop med en nypa salt?

Eva: Kanske det ja.

Adam: Men astrologi har ju praktiserats sedan urminnes tider i högt utvecklade kulturer?

Eva: Ja, liksom alkemi, åderlåtning och häxbränning. Det blev varken mera sant, nyttigt eller rätt för det. Länge trodde man att solen kretsade kring jorden också.

Adam: Men astrologi är ju en vetenskap!

Eva: Astrologi är en pseudovetenskap, Adam. Den kanske låter vetenskaplig, men astrologi är inte vetenskap. En vetenskaplig teori måste ha någon förmåga att förutsäga resultatet av ett experiment. Astrologin har alltid misslyckats med detta.

Adam: Men mina vänner säger att det fungerar.

Eva: De är nog lurade av sin önskan att tro på astrologi.

Adam: Jag tror i alla fall på ett liv efter döden. Det kan du inte säga emot, eftersom det varken kan bekräftas eller falsifieras. Vi vet ingenting om livet efter döden.

Eva: Nej det är sant. Men jag tror ändå att det inte finns ett liv efter döden. Nu har vi två hypoteser som utesluter varandra. Antingen finns det ett liv efter döden eller så finns det inte. Då måste vi ju göra en sannolikhetsbedömning av vilken av dem som är mest trovärdig, eller hur?

Adam: Ja, det verkar rimligt.

Eva: Det finns mycket medicinsk forskning som tyder på att medvetandet är resultatet av hjärnans funktioner. Många års forskning på olika hjärnskador pekar entydigt i denna riktning: medvetandet är resultatet av hjärnans elektriska, kemiska och biologiska processer. När hjärnan dör upphör dessa processer och därmed upphör också medvetandet att existera. Allt vi vet om människan tyder på att kropp och själ inte är separerade.

Adam: Det är ett så tråkigt synsätt.

Eva: Ja, visst vore det en trevligare tanke att det finns ett liv efter döden. Om det inte samtidigt finns något helvete förstås. Tror du på helvetet?

Adam: Nej det gör jag sannerligen inte.

Eva: Inte jag heller. Har du funderat på varför du tror på ett liv efter döden men inte på helvetet? Det finns ingen forskning som pekar på att det finns ett helvete, men inte heller på att det finns ett liv efter döden. Det finns naturliga, medicinska förklaringar till så kallade ”nära döden-upplevelser”. Och ingen har kunnat visa upp ett enda riktigt spöke.

Adam: Men jag har läst böcker om sådana oförklarliga upplevelser och spöken och allt möjligt

Eva: Men det kan kanske finnas andra skäl till att skriva sådana böcker än att faktiskt berätta om verkligheten? Att tjäna pengar till exempel?

Adam: Jo, det förstås…

Eva: Om all forskning hittills tyder på att det inte finns ett liv efter döden, bör man då inte tro det som är mest sannolikt, nämligen att det inte finns ett liv efter döden?

Adam: Jo, kanske det, men jag vill hellre tro att det finns ett liv efter döden. Det känns bättre.

Eva: Ja, det skulle jag också vilja. Men kanske är det så att vi måste skilja på vad vi vill och vad vi bör tro. Åtminstone om man ska vara intellektuellt hederlig mot sig själv.

Adam: Varför tror jag då på ett liv efter döden? Kanske för att jag är uppväxt med det. Min mamma och pappa har alltid talat om reinkarnation, att själen återföds i en ny kropp.

Eva: Det kanske är det som är förklaringen. Du kanske känner dig trygg med den tron. Du kanske ”vilar” i den för att den representerar din barndom och din referensram. Precis som att komma tillbaka till sin sommarstuga på Gotland där man tillbringat sin barndoms somrar.

Adam: Ja, det kanske känns skönt att lura sig själv ibland…

Eva: Ja. Kanske det känns skönare att tro att det finns en fortsättning då livet är slut också. Det hela blir egentligen en samvetsfråga: kan jag tro något bara för att jag vill tro det eller måste jag alltid vara intellektuellt hederlig mot mig själv?

Adam: Ja, vad säger du? Måste man vara intellektuellt hederlig mot sig själv?

Eva: Den frågan har jag inget svar på. Det måste vara upp till var och en, så länge det man tror inte går ut över andra. Mitt eget val som sekulär humanist är att tror på allt som det finns goda skäl att hålla för sant. Jag kan inte tro något bara för att jag skulle vilja tro på det. För mig är intellektuell hederlighet viktigt. Jag tycker att sanning har ett värde i sig. Men det valet är mitt eget och ingen annans.

Adam: Men det finns massor med saker som vi inte förstår och som inte går att förklara!

Eva: Har jag påstått något annat?

Adam: Ja, du talar bara om vad vetenskapen säger om saker och ting. Ni sekulära humanister tror ju bara på det som vetenskapen kan förklara. Det finns massor med saker som vetenskapen ännu inte kan förklara!

Eva: Självklart. Det mesta i världen är nog ännu oförklarat. Jag tror inte bara på det som vetenskapen kan förklara. Det räcker bra med att påvisa att det förhåller sig på ett visst sätt.

Adam: Vad menar du?

Eva: Det kan vara bra att förvissa sig om att något fungerar innan man börjar undersöka hur och varför det fungerar, håller du med om det?

Adam: Naturligtvis!

Eva: Ändå gav du nyss uttryck för en av de vanligaste fördomarna mot kritiskt tänkande. Jag behöver inte alls ha en vetenskaplig förklaring till hur något fungerar. Det räcker att visa att det fungerar.

Adam: Okey, jag förstår skillnaden. Om jag påstår att någon örtmedicin har en viss effekt, så accepterar du det om jag kan visa effekten på ett trovärdigt sätt, även om du inte förstår hur det går till?

Eva: Mitt i prick! Sedan kommer min nyfikenhet att leda till att jag försöker ta reda på hur det fungerar, men det är nästa steg.

Adam: Okey, jag förstår. Men är det inte tråkigt och okänsligt att alltid försöka förstå hur saker och ting fungerar, istället för att bara uppleva dem?

Eva: Du verkar lida av någon slags kunskapsfobi. Det ena utesluter inte det andra. När jag står på min balkong och ser en regnbåge över havet, så tycker jag det är oerhört vackert. Regnbågen blir inte mindre vacker för att jag förstår hur den uppkommer. Att förstå hur ljuset bryts i miljoner små vattendroppar kan snarare öka den estetiska upplevelsen.

Adam: Jag tycker regnbågen är vacker, utan att förstå hur den uppkommer!

Eva: Det förstår jag. Jag sa bara att den inte blir mindre vacker för att jag också förstår den. Den blir inte mindre vacker för att jag inser att det inte ligger en skatt vid regnbågens fot. Men det hade varit spännande om det gjorde det!

Adam: Aha, du är en drömmare trots allt!

Eva: Ja, så länge jag kan skilja på dröm och verklighet!

Adam: Jag vill i alla fall inte vara för kritisk. Jag betraktar mig som en sökare.

Eva: Med all respekt Adam, men jag tror att av oss två är nog jag den som är mest sökare.

Adam: Du är ingen sökare! Du är ju så förnuftig, skeptisk och kritisk!

Eva: Det är just det som är innebörden av att vara en sökare. Jag är nyfiken och vill förstå. Om jag inte var förnuftig och reflekterade över saker och ting, då vore jag ingen sökare, bara lättlurad.

Adam: Jag tycker det är ett ytligt förhållningssätt!

Eva: Tvärtom Adam. Att inte använda sitt förnuft är ytligt. Ett förnuftigt för­hållningssätt är att använda hjärta och hjärna när man upplever världen. Om man inte gör det, kan det sluta hur som helst.

Adam: Är det verkligen så många människor som tror på New age och annan vidskepelse? De flesta går väl inte på sådant.

Eva: Fler än du tror. Och tyvärr får vidskepelsen och kvacksalveriet mycket draghjälp av olika medier i Sverige.

Adam: Jag tycker att världen styrs alldeles för förnuftigt, utan känslor. Mer känsla och intuition i vårt samhälle säger jag!

Eva: Jag styrs mycket av känsla och intuition när det gäller kreativitet och smakfrågor. Men om jag var en beslutsfattare i samhället, och skulle hantera sakfrågor som påverkar andra människors liv, då vore det en katastrof om jag styrdes av känslor!

Adam: Vad menar du? Det vore väl bra om våra makthavare gick lite mer efter intuition och känsla.

Eva: Adam, nu måste vi bli allvarliga! Hur skulle vi kunna bemöta en makthavare i en dialog, om han eller hon gick efter sin känsla istället för förnuft? Vilka argument skulle vi använda då?

Adam: Men besluten skulle bli bättre och mänskligare!

Eva: Varför tror du det? Det beror väl på vilken sorts känsla makthavaren behagar använda? Tror du på fullt allvar att kvinnors ökande jämlikhet, eller homosexuellas ökade rättigheter i samhället, beror på makthavarnas känsla? Tror du inte att det beror på att vissa framsynta politiker tog sitt förnuft till fånga?

Adam: Du menar att det handlar om förnuft, inte känsla, när samhället utvecklas?

Eva: Naturligtvis. Makthavarnas känsla sa dem en gång, att det var bekvämare att kvinnor skötte hushållet och att homosexuella gjorde bäst i att hålla sig undan. Det var makthavare som helst ville att allt skulle vara som förut. Till slut vann förnuftet över känslan. Det fanns inga förnuftiga skäl till att kvinnor inte skulle få rösta, eller att svarta skulle hållas som slavar, eller att homosexualitet skulle vara förbjudet i lag.

Adam: Jag förstår hur du menar.

Eva: Det är fantastiskt att gå efter sin känsla, när det gäller smakfrågor. Men i beslut om sakfrågor, speciellt om det berör andra människor, bör förnuftet råda. Var sak på sin plats.

Adam: Mm. Men vi kan väl åtminstone lita på att tidningar och TV rapporterar sakligt om sakförhållanden? Det är väl journalistikens uppgift?

Eva: Jag skulle önska att det var så. Men tyvärr tycks medierna ofta gå kvacksalveriets ärenden. Den journalistiska förmågan att granska new age och pseudovetenskap är allt for ofta bristfällig.

Adam: Min känsla just nu, är att det vore gott med en konjak.

Eva: Det var en förnuftig tanke. Vi flyttar ut i salongen!

Adam: Jag brukar lita på min intuition. Man ska inte förringa intuitionens kraft tycker jag.

Eva: Jag håller med dig, men bara delvis. Vår intuitiva känsla till exempel inför andra människor kan ofta vara värdefull. Jag skulle tro att det egentligen handlar om våra många erfarenheter, som vi kanske inte kan sätta ord på. Då kallar vi det intuition. Men intuitionen kan också vara farlig, den grundas ofta på stereotypa föreställningar.

Adam: Men vad menar du med att du bara delvis håller med?

Eva: När vi ska bedöma hur världen fungerar så är det inte så bra att gå på vår intuition.

Adam: Varför då?

Eva: Se dig omkring: är jorden rund eller platt? Vår intuition ger oss ganska tydliga signaler: jorden är platt. Den verkar platt när jag går på den, och jag ser att den tar slut vid horisonten.

Adam: Men vi vet ju att jorden är rund!

Eva: Ja, men inte tack vare vår intuition, utan trots vår intuition. Det är därför det är så viktigt att utveckla verktyg för tänkandet som inte bara bygger på intuition.

Adam: Jag tror jag förstår hur du menar…

Eva: Ett annat exempel är alla komplicerade varelser på jorden. Vår intuition kanske säger oss att de måste vara designade av någon med intelligens. En klocka eller en komplicerad dator är ju designad, men en människa är ju ännu mer komplicerad!

Adam: Ja, men evolutionen…

Eva: Just det! Vi vet idag, inte genom vår intuition utan tack vare vår forskning och användning av vetenskaplig metod, att det inte behövs en intelligent skapare. Processen bygger istället på evolution, på ett naturligt urval.

Adam: Men vi måste väl ändå kunna lita på våra sinnen, våra hjärnor?

Eva: Ja för det mesta kan vi nog det. Men vi bör vara medvetna om vilka brister våra sinnen och hjärnor har. De fungerar inte alltid så bra som vi vill tro.

Adam: Det låter klokt att man bör vara medveten om sina brister. Så brukar det ju vara i de flesta sammanhang.

Eva: Precis. Spöken finns knappast, men hjärnspöken finns. Och vi kan lätt bli lurade av dem.

Adam: Sverige är ju relativt sett ett sekulärt land, eller hur?

Eva: Jämfört med de flesta andra länder i världen är det så. Men det är inte så sekulärt som många vill tro. Vår statschef får inte ha vilken livsåskåd­ning hen vill, och staten ger mer pengar till föreningar som företräder människor med övernaturliga förställningar än föreningar som företräder människor med naturliga föreställningar.

Adam: Det låter onekligen märkligt.

Eva: Ja. Kyrka och stat skildes år 2000, men i praktiken har de fortfarande ett samboförhållande. Och på våra universitet ägnar man sig inte bara åt vetenskap utan också ovetenskapliga religionsstudier. Det finns mycket som skulle kunna förbättras även i vårt land inom det här området.

Adam: Jag får en känsla av att en del religiösa människor verkar tro att icke-religiösa saknar något i sitt liv, eller saknar någon förmåga av något slag. Undrar varför det är så? Till exempel när man kallar sekulära humanister för ”religiöst omusikaliska”.

Eva: ja det är ett intressant fenomen. Det är givetvis lika rimligt att kalla en sekulär humanist för ”religiöst omusikalisk” som att kalla en kristen för ”sekulärhumanistiskt omusikalisk”, nämligen inte särskilt rimligt alls. Det handlar ju bara om olika livsåskådningar och olika värderingar.

Adam: ja ibland anklagas också religionskritiker för att vara ”rädda för religion” eller ”lida av beröringsskräck”.

Eva: Ja precis. Det är lika orimligt som att säga att någon lider av berörings­skräck för det sekulära. Jag tror att det i själva verkat handlar om ett behov att förminska och reducera meningsmotståndare, och därmed slippa ta tag i sak­frågorna.

Adam: Kanske är det så. En annan retorisk figur som ofta verkar återkomma är anklagelses om att ”tänka svart-vitt” eller ”förenkla”, eller att ”inte förstå religiositetens alla dimensioner”.

Eva: Ja, tänk vad det skulle underlätta om människor utgick från att meningsmotståndare har samma förståndsgåvor och insikter i sakfrågan som man själv har, men helt enkelt har kommit fram till en annan ståndpunkt. Så mycket bättre samtalen och debatterna skulle bli!

Adam: Eva, jag förstår att du accepterar Darwins evolutionsteori, eftersom du inte tror på någon skapare. Men är den verkligen trovärdig? Se dig omkring. Världen och alla djur är ju så sinnrikt konstruerade. Det kan inte bara ha blivit så av en slump! Hur skulle till exempel ögon uppstå av en slump? Alla delar måste ju vara på plats för att man ska kunna se någonting!

Eva: Nej, biologer påstår inte att vi har blivit som vi har blivit av en slump. Tvärtom.

Adam: Vad menar du? Om ingen har styrt utvecklingen så har vi ju blivit till av en slump?

Eva: Du har missförstått evolutionsteorin. Under miljontals år och hundratusentals generationer har de överlevt som haft den bästa förmågan att anpassa sig till sin omgivning. Det beror inte på slumpen att vi har överlevt så här långt, tvärtom beror det på att vi har haft precis rätt egenskaper för att klara oss.

Adam: Så det finns ett syfte ändå? Du tror alltså på intelligent design?

Eva: Intelligent design är en idé som bygger på att någon annan har haft ett syfte med livets utveckling på jorden och människans tillkomst. Det tror jag inte.

Adam: Men hur har det gått till då?

Eva: Som jag just påpekade: små, små förändringar under många generationer. De förändringar som har ökat överlevnadsförmågan, och därmed fortplantningsförmågan, har förts vidare till avkomman och efterkommande generationer. Det är ingen slump att just de egenskaperna förts vidare. De individerna har ju fått fler barn som i sin tur har haft större överlevnads­förmåga! Det naturliga urvalet har ständigt gynnat de bästa egenskaperna. Det är ingen medveten eller intelligent process, utan en rent matematisk och statistisk process.

Adam: Så du menar att det inte är slumpen som bestämmer, men det är heller inget annat som styr än just överlevnaden och anpassningen till de livsbetingelser som råder?

Eva: Ja, och förmågan att få barn som överlever. Jag tror du börjar förstå det hela! Dessutom är idéerna om intelligent design (eller kreationism som det hette förut) inga vetenskapliga idéer. De är religiösa och i viss mån politiska.

Adam: Men ”intelligent design” låter ju som vetenskap.

Eva: Exakt. Saker och ting som låter som vetenskap, men inte är det, kallas som bekant pseudovetenskap. När man stöter på den bör man vara på sin vakt.

I vissa religiösa tankesystem uppfattas Charles Darwins evolutionsteori som helt oacceptabel. Att människan skulle ha utvecklats från djuren och vara släkt med aporna är en orimlig tanke för dem som uppfattar människan som skapad fix och färdig av en gud. Bland många evangelikala kristna runt om i världen, liksom bland många muslimer, förkastas evolutionsteorin helt.

Adam: Eva, du nämnde förut att du har barn. Hur gamla är de?

Eva: Min dotter är elva år, och min son är nio.

Adam: Då går de i skolan båda två. Är det en bra skola?

Eva: Ja, den är bra. Det är en skola som har bestämt sig för en ickereligiös och vetenskaplig undervisning. Jag tycker synd om barn som tvingas gå i religiösa friskolor.

Adam: Varför det?

Eva: Därför att alla barn har rätt till en världsbild som bygger på vetenskaplig kunskap om världen.

Adam: Men hur kan du veta att det är bäst då?

Eva: Därför att barn själva är nyfikna forskare! Skolan måste ge dem verktyg för att utforska världen som den är. Vi vuxna har inte rätt att stoppa i dem religiösa läror. Barnen måste få välja själva.

Adam: Det här verkar vara en fråga som engagerar dig.

Eva: Tycker du att vi ska ha astrologiskolor i Sverige, där barnen får lära sig att studera horoskop inför varje viktigt beslut i livet?

Adam: Naturligtvis inte.

Eva: Då kan vi inte heller ha skolor som lär barnen att läsa Bibeln istället för biologiböcker när de studerar människans uppkomst.

Adam: Man kanske kan göra både och? Skapelseberättelsen på religionstimmen och Darwin på biologitimmen?

Eva: Självklart, så länge man förklarar att Bibelns skapelseberättelse är en mytologisk berättelse som inte har något att göra med hur det faktiskt gick till. Annars blir det besvärligt för barnen att hålla isär fantasi från fakta.

Adam: Vad menar du?

Eva: Tänk dig att din dotter kommer hem och berättar att hon på biologi­lektionen lärt sig att människan är släkt med aporna, och på religionstimmen att människan härstammar från Adam och Eva. Vad ska hon dra för slutsats av det? Att människan härstammar från två apor som heter Adam och Eva?

Adam: Haha, det blir ju lite tokigt!

Eva: Skämt åsido, jag tycker det är viktigt. En naturlig värld är det mest fantastiska som finns. Skolan måste ge barnen en chans att upptäcka det.

Adam: Men det är väl bra om barnen får lära sig om de olika religioner och andra livsåskådningar som finns i vår värld?

Eva: Absolut! Det är jätteviktigt!

Adam: Även om religionerna är falska och ställer till mycket elände, så är ju ändå de flesta människor troende runt om i världen. Det betyder väl att människor har ett behov av att tro?

Eva: Tala för dig själv Adam. De flesta av mina vänner är inte troende, även om jag också har en del goa vänner som är troende.

Adam: men det är kanske hälsosamt att tro? Oavsett om det man tror på är sant eller inte?

Eva: Tvärtom Adam. Det verkar vara mer hälsosamt att leva i sekulära samhällen.

Adam: Så du menar att sekularism leder till bättre hälsa?

Eva: Det sa jag inte. Nu blandar du ihop statistiska samband och orsaks­samband. Jag konstaterar att sekulära samhällen, med många ickereligiösa medborgare, har en bättre välståndsutveckling än religiösa samhällen.

Adam: Jag förstår.

Eva: Så de som påstår att en god hälsa och välståndsutveckling kräver att guds vilja står i centrum för samhället har i alla fall uppenbarligen fel.

Adam: Du har berättat för mig att du är ateist och humanist, du tror inte på något övernaturligt eller någon fortsättning efter döden. Det låter onekligen förnuftigt och bra. Men vad är då meningen med livet? Är allt meningslöst?

Eva: Du ställer en bra fråga, som är värd att tas på allvar. Jag ska försöka förklara hur jag ser på saken, men först måste jag få veta vad du menar med uttrycket ”mening”. Det är ett ganska diffust begrepp. Du kanske menar ”syfte” med livet?

Adam: Ja, så kan man kanske uttrycka det, om det blir tydligare. Vad är syftet med livet för en humanist?

Eva: Förlåt att jag är petig, men jag vill vara säker på att vi talar om samma sak. Frågar du om syftet med livet i vårt universum, det vill säga syftet med att det existerar liv överhuvudtaget? Eller talar du om syftet med det enskilda livet, ditt, mitt och andras liv? Mitt svar blir olika beroende på vad du menar.

Adam: Hm, egentligen är jag nyfiken på ditt svar i båda fallen, men låt oss börja med syftet med våra enskilda liv. Finns det ett sådant syfte för dig?

Eva: Min dotter kom hem från skolan en dag och sa: ”Mamma, nu vet jag vad som är meningen med livet. Det är vatten! Fröken har sagt att vi kan överleva ganska länge utan mat, men inte utan vatten.” I biologisk mening har hon säkert rätt!

Adam: Det var ett roligt svar på frågan om mening!

Eva: Ja, ganska charmigt sagt. Naturligtvis har jag en annan syn på meningen med livet. Till att börja med har jag ett syfte med mitt liv. Säkerligen också du. Jag tror att alla människor skapar sitt eget syfte. Och därmed skapar vi alla vår egen ”mening” med vårt liv, även om begreppet ”mening” är otydligare än ”syfte”.

Adam: Vad är då syftet med enskilda människors liv?

Eva: Det varierar naturligtvis. Man kan vilja ha en nära relation med någon/några men också gärna vilja åstadkomma något som är viktigt för andra. Mitt eget syfte är att leva i en kärleksfull relation med mina barn och försöka leva ett gott liv. Och så gillar jag att föra filosofiska samtal i Sokrates anda!

Adam: Jo, jag märker det… Jag upplever förstås också mitt liv som meningsfullt. Just nu försöker jag bygga upp ett litet företag tillsammans med några kam­rater och bli egenföretagare. Det känns oerhört stimulerande och menings­fullt. Och så har jag en liten dotter! Att se mitt barn växa upp och kanske att se lite av mig själv i henne, det gör att livet känns meningsfullt!

Eva: Ja, där har du kanske ett svar. Att se våra barn växa upp, och åtmin­stone försöka forma dem till bra människor, det är nog livets mening för många. Somliga väljer förstås bort barn och prioriterar andra saker i livet. Detta är i högsta grad ett individuellt val.

Adam: Men vi har bara talat om vår egen mening, vårt eget syfte med våra liv. Men vad är då meningen med livet? Alltså, vad är syftet med att vi finns till i universum överhuvudtaget?

Eva: Ja du, den humanistiska livsåskådningen har inte ett särskilt spännande svar på detta. En del religiösa människor tycker till och med att det humanistiska svaret är otäckt. Det tycker inte jag.

Adam: Nå?

Eva: Jag tror inte det finns något syfte med att livet existerar i universum. Det bara gör det. Det finns ingen speciell mening med det.

Adam: Men det låter ju fruktansvärt!

Eva: Varför det?

Adam: Men då är ju precis allt meningslöst?

Eva: Nu blandar du ihop saker och ting. Vi har konstaterat att det kan finnas mycket mening och syfte med att leva, för varje enskild individ. Vad du åstadkommer och hur du är som människa i samklang med andra människor, skapar mening i ditt liv.

Adam: Fortsätt.

Eva: Men det finns ingen annan som har något syfte med ditt liv än du själv. Jo, möjligtvis undantaget dina föräldrar som säkert har önskemål om vad du ska göra med ditt liv.

Adam: Som tur är måste man inte alltid göra de val som ens föräldrar önskar…

Eva: Självklart kan det finnas människor runt omkring dig som tycker det är oerhört meningsfullt att du lever och som skulle sörja dig mycket om du dör.

Adam: Ja, det får jag ju hoppas!

Eva: Men det betyder inte att det måste finnas en mening eller ett syfte med att livet överhuvudtaget existerar i universum. Det är en helt annan fråga.

Adam: Jag tycker det känns konstigt att livet inte skulle ha någon mening i universum!

Eva: Varför det? Gör ett litet tankeexperiment: Tänk dig ett universum utan något liv alls. Ett universum med stjärnor och planeter, men där alla planeter är för kalla eller varma för att liv skulle kunna uppstå. Kan du tänka dig ett sådant universum?

Adam: Ja, det är inte så svårt. De övriga planeterna i vårt solsystem verkar ju vara utan liv. Även vår planet hade kunnat vara livlös!

Eva: Kan du tänka dig att det skulle finnas en mening, ett syfte med att inget liv existerade i ett sådant universum?

Adam: Givetvis inte! Vad skulle det vara för mening med ett universum utan liv?

Eva: Jag håller med dig. Det skulle knappast finnas någon mening eller något syfte med det. Men varför skulle det då finnas någon mening eller något syfte med ett nästan likadant universum, där det fanns liv på en eller kanske några få planeter? Annat än den mening och det syfte som de levande själva skapar förstås?

Adam: Nej, det ligger förstås mycket i det.

Eva: Jag tycker att frågan om en övergripande mening med livet är en aning självupptagen. Varför skulle det finnas en mening med oss, utöver den vi själva skapar? Vi är inte i centrum för universum.

Adam: Jag förstår hur du tänker, det tar ett tag att vänja sig vid tanken bara.

Eva: Den filosofiskt mest grundläggande frågan har egentligen inte med livets mening att göra. Den är snarare: Varför gör sig universum besväret att överhuvudtaget existera, med eller utan liv?

Adam: Hur menar du?

Eva: Varför existerar någonting istället för ingenting?

Adam: Behöver du inte lite frisk luft nu? Ska vi ta en promenad?

Eva: Vänta, jag menar så här: Att fundera över meningen med livets existens i universum, är ju egentligen en mycket mindre fråga, än frågan om varför universum överhuvudtaget existerar.

Adam: Ja det är ju sant förstås…

Eva: Om ingenting hade funnits, då hade vi förstås aldrig kunnat reflektera över saken. För då hade vi inte funnits till. Men nu finns vi, så vi kan reflektera över frågan.

Adam: Har du något svar då? Varför existerar universum?

Eva: Det kanske är fråga om sannolikhet? Tänk dig att du har en kortlek och drar ett kort. Hur stor är chansen att få spader ess, jämfört med chansen att få vilket annat kort som helst?

Adam: Ja, chansen att få ett annat kort än spader ess är naturligtvis mycket större än chansen att få just spader ess.

Eva: Just det! Därför att spader ess bara kan realiseras på ett sätt, medan ”något annat kort” kan realiseras på femtiett olika sätt.

Adam: Ja…?

Eva: Ett universum av ”ingenting” kan ju bara realiseras på ett sätt, men ett universum med ”någonting”, kan ju realiseras på oändligt många sätt!

Adam: Det förefaller riktigt.

Eva: Är det inte då mera sannolikt att någonting finns, än att ingenting finns?

Adam: Jo, det verkar ju så.

Eva: Det får vi i så fall vara glada för!

Adam: Ja verkligen!

Adam: Eva, det har varit en omtumlade kväll för mig. Jag har fått en del att tänka på nu.

Eva: Detsamma, Adam. Det har varit mycket spännande att prata med dig. Men vet du vad som skrämmer mig mest med religiös tro?

Adam: Berätta.

Eva: Tron på paradiset. Att människor tror att de kan komma till paradiset tror jag är en av mänsklighetens farligaste idéer.

Adam: Hur menar du?

Eva: Tron på paradiset kan motivera vilken bestialitet som helst. Och det oavsett om man tror att man kommer till paradiset efter döden, eller om man tror att man kan skapa paradiset här på jorden.

Adam: Men ingen tror väl att man kan skapa paradiset på jorden?

Eva: Jo Adam. Det är precis sådana idéer som drev Pol Pot i Kambodja till fruktansvärda brott mot mänskligheten. Han införde ”År noll” och ville börja om för att skapa ett jordiskt paradis. Nordkoreas ledare Kim Jong-un motiveras antagligen också av sådana vanföreställningar. Liksom Stalin, Hitler och Mao drevs av sina perverterade föreställningar om paradiset.

Adam: Jag förstås vad du menar. Men om paradiset finns efter döden så kan det väl vara något att se fram emot?

Eva: Men det innebär att det finns människor som är beredda att dö för sin tro. Människor som är beredda att döda andra människor och samtidigt dö själva för att komma till paradiset. Sådana föreställningar blir omöjliga att förhålla sig till. Ingenting biter på det.

Adam: Jag håller med dig. Det går inte att förstå. Som sekulär humanist är det nog tvärt om: Man har ingenting att dö för, men allt att leva för.

Eva: Låt oss hoppas att det är så!

Adam: Vi ses väl snart igen Eva?

Eva: Ja, det gör vi!