Striden om ord en fråga om slarv

I språkspalten Striden om ord en fråga om makt i Svenska Dagbladet (23/1) presenterar professorn i nordiska språk Olle Josephson en intressant reflektion över begreppet ”Humanism”. Han skriver bland annat:

”Begreppet används numera med tre olika innebörder, förenklat översatt ’medmänsklighet’, ’kultur och humaniora’ och ’religionsfientlighet’”

Det är riktigt att ”humanism” på svenska har olika betydelser (till skillnad från engelskan där ordet har en mera entydig betydelse). På svenska kan begreppet avse en bildningstradition, studier i litteraturvetenskap, konsthistoria eller liknande. Den som studerat sådana ämnen kallar sig ”humanist” i denna första betydelse.

Att vara humanist kan också innebära ett generellt engagemang i frågor rörande människans villkor, eller ”medmänsklighet” som Josephson skriver. Ett sådant engagemang kan man finna inom alla typer av livsåskådningar, det finns t ex en förening i Sverige för ”kristen humanism” som alltså använder ordet i denna betydelse, och det utmärker också förbundet Humanisternas engagemang för mänskliga rättigheter, liksom Amnestys motsvarande verksamhet.

Men sedan går Josephson vilse i begreppsdefinitionerna. Den tredje betydelsen av ordet ”humanism”, menar Josephson skulle vara ’religionsfientlighet’. Inget kunde vara mer felaktigt.

Den tredje betydelsen av ordet ”humanism” som också är ordets betydelse på engelska, betecknar en livsåskådning som uppfattar världen som naturalistisk, utan gudar eller andra övernaturliga krafter som ingriper eller förhåller sig till människors liv. Det är också en livsåskådning som har en kunskapsteoretisk uppfattning om att vägen till insikt och empirisk kunskap om verklighetens beskaffenhet bäst nås med undersökande metoder och empiriska studier, snarare än via uppenbarelser, profeter eller heliga skrifter.

På svenska kallar man denna livsåskådning ibland för ”sekulär humanism” just för att skilja den från de andra svenska betydelserna av ordet. På engelska kallar man den rätt och slätt ”humanism”.

Denna livsåskådning har ingenting med religion att göra. Tvärtom. Den sekulära humanismen gör flera metafysiska antaganden om verkligheten, till exempel att den är naturalistisk, att den existerar utanför vårt eget medvetande (månen finns där även när vi inte tittar på den), och att det existerar objektiva sanningar (korrespondensteorin för sanning). Dessa metafysiska antaganden skiljer sig helt eller delvis från de teologiska antaganden som de stora världsreligionerna gör.

Humanismen som livsåskådning förhåller sig överhuvudtaget inte till religion, utan är ett alternativ till det som vi vanligen betecknar som religion.

Att Josephson kallar denna livsåskådning för ”religionsfientlig” är svårt att förstå. Möjligen syftar han på det faktum att det i Sverige finns en livsåskådningsorganisation (förbundet Humanisterna) som organiserar människor med sekulärhumanistisk livsåskådning och som agerar politiskt för ett sekulärt samhälle.

Förbundet Humanisterna verkar alltså politiskt i den meningen att organisationen bedriver opinionsbildning, fungerar som remissinstans för utredningar och för politiska samtal med makthavare. Som en konsekvens av den sekulära humanismens livsåskådning arbetar förbundet Humanisterna politiskt för en sekulär stat och en sekulär etik och politik.

Denna verksamhet fungerar på precis samma sätt som andra livsåskådningsorganisationer i Sverige, till exempel Svenska kyrkan, Pingströrelsen, Svenska Evangeliska Alliansen, Katolska kyrkan, Islamiska förbundet med flera. Dessa livsåskådningsorganisationer agerar också i det offentliga rummet med opinionsbildning, politiska kontakter och som remissinstanser. Jag kan inte se någon funktionell skillnad i detta avseende mellan dessa olika livsåskådningsorganisationer i Sverige.

Att förbundet Humanisterna heter just ”Humanisterna” i bestämd form, är inte konstigare än att Sveriges största livsåskådningsorganisation heter ”Svenska kyrkan” i bestämd form. Det finns många andra svenska kyrkor i Sverige, och det finns andra organisationsnamn med ordet ”Humanism” i namnet. Till exempel ”Humanistiska förbundet” som Josephson kallar ”stillsammare” vad det nu ska betyda. De sysslar med helt andra saker än Humanisterna, nämligen den humanistiska bildningstraditionen, och i vilken mening det är stillsamt vet jag inte. I någon mening är det förstås stillsammare att syssla med konst än att kämpa för människors rätt att slippa olika former av förtryck, som t ex Humanisterna och Amnesty gör. Möjligen är det detta Josephson menar.

Om det organisationen Humanisterna som Josephson avser då han talar om humanismen som ”religionsfientlig” så gör han ett dubbelt tankefel: För det första blandar han ihop en livsåskådning med en organisation, för det andra borde då de andra livsåskådningsorganisationerna som nämns ovan enligt samma klassificeringssystem betecknas som ”sekulärfientliga”. Det är svårt att frigöra sig från att Josephson låter känslorna löpa här istället för att tala om språk och ordens betydelse.

Det är ett konstigt sätt att beteckna livsåskådningar och ideologier med vad de inte står för, bättre att beteckna dem med vad de står för. Av samma skäl är det mycket märkligt att beteckna medlemmar i förbundet Humanisterna som ”organiserade religionsfiender”. Det är faktiskt rätt oförskämt.

Kallar Josephson Folkpartister för ”organiserade socialdemokratfiender” och Socialdemokrater för ”Moderatfiender?”

Lite mer omsorgsfull språkvård borde vi väl kunna kräva av en professor i nordiska språk?