Birros vrede och min

Nedanstående text finns också på Newsmill.

När jag läser Marcus Birros krönika i Expressen skulle jag helst vilja skratta om det inte vore så att frågorna han berör är så pass allvarliga. Birro tycker att min opinionsbildande verksamhet och mina debattartiklar är “rättshaveristiska”. Som ordförande i Humanisterna leder jag en människorättsorganisation som oförtrutet kämpar för människors rätt att slippa religiöst förtryck, för kvinnors rätt till sina kroppar och reproduktiv hälsa, HBT-personers rätt att slippa trakasseras eller misshandlas till döds som till exempel i Uganda och för allas rätt till yttrandefrihet och livsfrihet.

Rättshaveristiskt? Jag har en känsla av att Birro tar sig mycket stora friheter att omdefiniera begreppens innebörd. Men det kanske är den store diktarens rätt?

Birro menar också att jag uttrycker en “slungande vrede” över de frågor jag debatterar i det offentliga rummet. På den sistnämnda punkten har han förstås rätt. Det religiöst sanktionerade förtrycket av kvinnor i världen är vår tids mest utbredda brott mot de mänskliga rättigheterna. Och mycket lite görs för att komma till rätta med det problemet. Det finns anledning att känna vrede över det. Men det tycker uppenbarligen inte Birro. Kanske bör man i stället mysa framför brasan med en kopp thé eller läsa en dikt.

Marcus Birro får gärna stanna i sin självbespeglande glasbubbla, men jag hoppas att han kan överse med att somliga av oss andra faktiskt vill se världen som den är och försöker bidra till en utveckling åt rätt håll. Det är vad Förbundet Humanisterna försöker göra. Just nu hålls den internationella humaniströrelsens världskongress i Oslo. Delegater från över femtio länder träffas för att diskutera på temat “humanism och fred”. Med tanke på att den norske terroristen i sitt förvirrade manifest pekade ut humaniströrelsen som en av sina huvudfiender är det passande att kongressen denna gång hålls i Oslo. Världskongressen hålls vart tredje år, senast i Washington, dessförinnan i Paris.

Birro snöar också in på en märklig fördom, nämligen att vi humanister menar att allt ska gå att mäta. Jag har ingen aning om var han fått det ifrån, det framstår som fullständigt förvirrat. Det finns ju massor av saker som vi inte kan mäta i vetenskaplig mening – som kärlek, musikupplevelser, konstupplevelser etc. Birros barnsliga fördomar om vetenskap visar tyvärr att han saknar inblick både i det omätbara och i det mätbara. Det står honom givetvis fritt att fabulera, men han kanske skulle fundera en gång till innan han besinningslöst angriper människor som försöker bidra till en värld som präglas av allas rätt till liv, icke-diskriminering, yttrandefrihet och andra universella mänskliga rättigheter.