Åke Bonnier bloggar om min och Annika Borgs DN Debatt

Prästen Åke Bonnier skriver lågmält och sympatiskt om min och prästen Annika Borgs debattartikel på DN debatt den 10 september.

Ändå tror jag att Bonnier ger uttryck för vissa missuppfattningar av vad Humanisterna vill. Eller kanske inte. Jag hoppas på en dialog med honom om det. Han skriver;

Jag vill inte ha och tror inte på en statsapparat som styrs av en trostolkning (oftast är de fundamentalistiska) och samtidigt är jag inte säker på att jag vill ha ett sekulärt samhälle där den kristna tron förpassas till kyrkorummet eller den enskilda individens hjärta.

Han skriver vidare:

För mig, som troende och förhoppningsvis praktiserande kristen, är det viktigt att tron får vara med och påverka vårt samhälle. Kyrkan och kyrkfolket måste ut, utanför byggnaden och visa i ord och handling på det viktigaste.

Jag kan inte se att detta på något vis står i motsättning till vad Humanisterna vill. I ett öppet och demokratiskt samhälle kan varje medborgare yttra sin åsikt, och medverka till att påverka politiken med opinionsbildning och argument på det öppna samtalets torg. I ett sådant samhälle kan också människor sluta sig samman i föreningar och på ett organiserat sätt arbeta för de värden de tror på. En sådan förening är Svenska kyrkan, en annan är Humanisterna, en tredje är Amnesty och en fjärde är Greenpeace. Listan kan göras lång.

Men fortsättningen på Åke Bonniers text blir mera tveksam. Han skriver:

Ett samhälle som på många olika sätt ger uttryck för Gudskärlek på många olika språk och där vi lär oss att Gud och människan hör samman och där vi medmänniskor i våra många olika variationer är systrar och bröder, ett sådant samhälle blir betydligt rikare och mänskligare än ett sekulariserat samhälle där, draget till sin spets, egoismen blir drivkraften.

Givetvis ska inte samhället i dess offentliga uttryck “lära oss att Gud och människan hör samman”. Ett sekulärt samhälle ska inte lära sina medborgare någonting alls i religiös riktning. Det just det som är poängen med ett sekulärt samhälle. Det ska vara livsåskådningsneutralt. Däremot ska medborgare, till exempel Åke Bonnier själv, kunna sprida denna lära fritt till alla som är intresserade av att lyssna. Men samhället som system ska inte sprida någon sådan lära.

Åke Bonnier drar dessutom en mycket märklig slutsats i stycket ovan. Han talar om att i ett sekulariserat samhälle, draget till sin spets, blir egoismen drivkraften. För det första är det en helt orimlig slutsats. Vad bygger Åke Bonnier detta påstående på? Vilka belägg har han för det? Detta är (det enda) i Åke Bonniers i övrigt sympatiska blogginlägg som faktiskt känns en smula dogmatiskt. Påståendet har helt enkelt ingen täckning alls. Personligen tror och hoppas jag att det sådant sekulärt samhälle som Humanisterna önskar se skulle bli ett mera inkluderande samhälle där egoism trädde tillbaka för ett kosmopolitiskt och respektfullt möte mellan människor med alla sorters livsåskådningar.

Där är vi tyvärr inte idag. Stora delar av världen är mycket långt ifrån att vara sekulära, och Sverige är inte heller så sekulärt som vi skulle vilja tro (även om det är oerhört mycket bättre än i de flesta andra länder). Svenska kyrkan har fortfarande en “gräddfil” i en rad olika avseenden. För att bara nämna ett bland många exempel: Skattemyndigheten samlar in kyrkans medlemsavgifter via skattsedeln. Det är en tjänst som värderas till ca 115 miljoner kronor, som staten alltså skänker den Svenska kyrkan. Vi andra som inte är medlemmar i kyrkan är alltså också med och finansierar detta via den skatt vi betalar. Denna insamlingstjänst får tex inte Humanisterna utnyttja, och andra kyrkor som använder tjänsten (det finns några stycken) får betala en avgift för varje medlem till staten. Dock inte Svenska kyrkan.

Jag tror att om Sverige ska bli sekulärt på riktigt, måste alla dessa specialarrangemang för Svenska kyrkan upphöra. Kyrkan blir då en intresseförening som andra, och kan delta i den politiska opinionsbildningen med full kraft, på samma villkor som vi andra. Det skulle jag välkomna.

Åke Bonnier skriver avslutningsvis;

Ett samhälle där det blir verkligt viktigt att älska Gud, medmänniskan och sig själv – i det samhället råder friheten att göra vad man vill för i det samhället vill man det goda

Men här går Åke Bonnier snett, och utgår tyvärr bara från sig själv: Det ska inte vara viktigt att älska Gud i ett samhälle. Det är just det som är poängen med en mångfald av livsåskådningar. Samhället ska inte ta ställning till vilken Gud eller vilka gudar det är viktigt att älska. Samhällets utgångspunkt ska vara att det är helt irrelevant vilka gudar man förhåller sig till, eller om man hellre älskar sina medmänniskor och inte någon gud alls.

7 kommentarer till Åke Bonnier bloggar om min och Annika Borgs DN Debatt

  1. söndag 11 september 2011, 11:57:26
  2. Lars Flemström
    söndag 11 september 2011, 13:03:35

    Även Sturmark har missuppfattat något. En kyrka är inte en förening som arbetar för värden som medlemmarna tror på. En kyrka är en gemenskap för religionsutövning. Det gäller även icke-kristna trossamfund.

    Sturmark har också fel om det livsåskådningsneutrala samhället. Ett sådant samhället kan mycket väl, exempelvis genom den obligatoriska skolan, informera om olika livsåskådningar.

  3. söndag 11 september 2011, 13:25:45

    Det finns ett problem i resonemanget du för Christer. Jag kan förstå det ur ett diplomatiskt taktiskt perspektiv. jag håller med dig i det mesta, men sannolikt så spelar det stor roll om man tror på gudar etc, samhället kan inte se det som irrelevant, det vore ett stort misstag. Det är just tron i sig som gör att jag tvångsmässigt måste ha med min tro i allt jag gör inklusive mitt deltagande i samhället, det går liksom inte att bryta ut. jag försöker få ut ett budskap där jag gör skillnad mellan att leva i tro och att leva i tillit. Kommer vi inte till en nivå där vi blir såpass medvetna att vi kan lita på goda värderingar, min egen kraft, min självtillit som skapar gott så kommer vi att drivas in i tro, om och om igen av rädsla och sökande efter tillhörighet. Man måste bli sin bästa vän, annars söker man gud eller någon anna ersättning. Man kan helt enkelt inte bryta ut tron och tro att den ska hålla sig utanför, paradoxen är att just tron är det starkaste som finns förutom tillit som är motsatsen. Detta kan sannolikt inte stoppas med ord eller regler. Det skulle förvåna mig eftersom det har aldrig någonsin fungerat och kommer sannolikt inte att göra det framledes. När man kommit så långt att tron fastnat inom en, då är kretsloppet fullbordat. Jag är tron, jag är illusionen, det är starkt måste man förstå. Kretslopp är det starkaste som finns och låter sig inte stoppas för att vi säger att samhället inte ska låta sig påverkas av det. De troende är en del av samhället och kommer inte att acceptera det så enkelt Det har ingenting med vilja att göra, det sitter i huvudet och styr, det som är inmatat och fast är inget val mer. det krävs oftast långa processer att bryta tankemönster där drivkraften sitter. Och det måste brytas om man ska nå framgång och skapa något hållbart för framtiden. Oavsett om det handlar om en politisk eller religiös tro som skadar eller om det handlar om att alkoholisten måste släppa tron på alkoholen som krycka. Det är naturlagar som vi inte kan trixa med hur mycket vi än vill eller brinner för något. Så att vända skutan med tro till höger och vänster innebär en lång process där vi måste omforma dom som kommer efter oss till medvetna individer med en äkta tillit till livet utan några illusioner. Mångfald kan vara bra om det bygger på tillit. Mångfald som bygger på olika trosformer kommer alltid att vara långsiktigt destruktivt oavsett hur gott innehållet i tron är. Tro innehåller alltid ett fyrkantigt tänkande som skadar helheten förr eller senare. Religion, politik, ekonomi etc etc det ena är inte bättre än det andra. Vi behöver gemensamma plattformar för livet och de samhällen vi lever. Vi är illa ute idag, vi har inte råd att vara otydliga, tyvärr. Om vi noggrant tittar på historien så ser vi de mönster som kommer upprepas och förvärras så länge vi behåller olika ting att tro på. Det här är vad jag ser, så tydligt. Så att säga till en troende ”att det inte ska vara viktigt att älska gud” är att gå emot hela den personens tankesystem. Och det fungerar inte speciellt bra. Vi är idag fångar i det vi format. Vi måste formas om i en process. Skolan är en bra plattform, och kanske den enda där vi kan börja forma starka, självständiga, ödmjuka, tillitsskapande individer. En lång process, vem ska starta den av alla troende människor som styr, en inbyggd paradox i systemet.

  4. Patrik N
    söndag 11 september 2011, 16:15:11

    Anders,

    Jag är rädd att du missuppfattat Christer. Han säger inte till den troende att det inte ska vara viktigt för den troende att älska gud. Tvärtom, den troende får tro vad den troende vill och garanten för det stavas ett sekulärt samhälle, ett sådant som Humanisterna vill se. Christer säger att samhället inte ska säga till mig, som inte är troende, att det är viktigt för mig att älska gud. Säger man det till mig (så som Åke Bonnier uttrycker det) så skapar man ett icke-sekulärt samhälle (eller rättare sagt en icke-sekulär stat). I Iran är det viktigt att älska gud, i Pakistan också liksom i Afghanistan. I Sverige ska det inte vara viktigt att älska gud. Den som vill ska naturligtvis få göra det. ”Älska och gör vad du vill”, som Åke Bonnier rubricerat sitt blogginlägg.

    Kyrkan borde vara tydligare i sitt ställningstagande för en sekulär stat än vad den är och staten borde slutligen behandla Svenska Kyrkan som den behandlar alla intresseorganisationer och föreningar. Om kyrkan inte avser att arbeta för en sekulär stat så kommer de, gissar och hoppas jag, att möta på stort motstånd från Humanisterna.

  5. söndag 11 september 2011, 17:52:17

    Bäste Christer,
    Tack för att Du tar Dig tid att så utförligt kommentera min blogg! Det gläder mig!! Jag tror ju att dialog är viktigt även när man tänker olika (och kanske ännu mer då..). Att Du och jag tänker en aning olika (och en hel del lika) är inte så konstigt. Jag är bekännande kristen och Du är (om jag förstått det hela rätt) bekännande ateist. Vi har båda, i vårt samhälle, rätt att öppet vara det vi är. Det är bra! Samtidigt menar jag, sett utifrån min kristna övertygelse, att tron på Gud (och som kristen så talar jag utifrån en kristen tro) borde få påverka mer i vårt samhälle. Jag tror (och skrev om det i en bloggkommentar till min senaste blogg) att det skulle vara möjligt att t ex ha skolor med kristen profil som samtidigt har respekt för dem som inte är kristna. jag tror att en liberal kristen tro (som många i Svenska kyrkan omfattar) skulle kunna vara med och påverka i vårt samhällssystem än mer än idag. Neutraliteten i Sverige bygger, menar jag, på en sorts religionsrädsla, en rädsla som nog är typisk för de nordiska länderna. Religion privatiseras och i och för sig får den enskilde och den enskilda föreningen / trossamfundet gärna yttra sig högt och ljudligt. Det är ju neutralitetens generositet. Men att vara med i systemet med en tro på Gud och med en tro på och strävan efter att förevkliga kärleken till medmänniskan och den egna individen, det känns då för det neutrala systemet, mer främmande. För mig som kristen handlar det kanske om att tron på Gud, såsom kristendomen förstår Gud (och med en liberalteologisk tolkning som den som stora delar (inte alla) av Svenska kyrkan står för), ska vara tydlig i hela vårt tänkande. Brist på Gudstro, riskerar en egoism där jag, min, mitt, kan ta överhand eller där det politiska systemet (ett visst system) kan tvinga människor till destruktivt liv. Kort sagt: Det jag hävdar som kristen och som präst (och det är ju naturligtvis inte så konstigt att en präst gör) är att kristen tro ger fördjupning och värderikedom i både enskilda människors liv och i en stats strukturer. Samtidigt Christer, tänker jag, att i den bästa av alla värdar, skulle kärleken till medmänniskan levas så intensivt att mångfalden också skulle kunna finnas i ett sådant samhälle. Du skulle få, om Du vill, fortsätta att vara ateist, vara det som är viktigt för Dig gällande ideologi. Mina judiska och muslimska vänner skulle få fortsätta att vara det som är viktigt för dem. men Sverige, skulle vara det som många kallar Sverige för och som Sverige inte är idag: ett kristet land.

    Detta skrivet i all hast!

    Vänliga hälsningar

    Åke

    Ps: Gällande uppbördsrätten kan vi som trossamfund bara uttrycka tacksamhet och önska att fler skulle ha det som vi. I ett mångfladssamhälle behöver det inte vara att alla ska ha det dåligt. I ett mångfaldssamhälle vore det bra om alla skulle ha det lika bra d v s i detta fall, att alla trossamfund hade rätt att få medlemsavgiften upptagen via skattsedeln. Fortfarande är dock Svenska kyrkan det största samfundet i Sverige med drygt 6 miljoner medlemmar. Kanske är det därför som vi har någon form av gräddfil samt att vi inte har skilts helt från staten. Vi lyder ju under en statlig ramlagstiftning.

  6. martin
    tisdag 13 september 2011, 06:19:48

    Hej Christer,
    Med risk för att framstå som språkpolis måste jag – i sann upplysningstraditionell anda! – påpeka att ditt och Annika Borgs i övrigt utmärkta inlägg på DN:s debattsida bjöd talrika prov på grammatisk förvirring gällande bruket av ”de” och ”dem”. Lite synd, tycker jag, när man skriver på en av Sveriges främsta debattsidor.

Andra bloggar som länkar till denna sida:

  1. Teologi i samhället x 3 - Bengts Blogg

Lämna en kommentar

Mitt nyhetsbrev

Här kan du anmäla dig till mitt nyhetsbrev. Ange din e-postadress:

Under läslampan just nu

Turing omslag

Alan Turing

Denna fantastiska biografi om Alan Turing finns nu äntligen på svenska. Läser om den med stort nöje. [Läs mer]

Senaste kommentarerna