Jag kan inte undanhålla er en anekdot som antyder graden av “doublethink” i det svenska samhället idag (för att använda George Orwells term från romanen “1984”).
Historien är alldeles sann och alldeles vanlig. Men vid närmare eftertanke är den helt surrealistisk.
En bekant till mig skulle nyligen skola in sin lilla dotter på dagis. På ett av de första mötena med dagispersonalen berättar de följande:
“På det här dagiset är vi mycket måna om att inga barn ska känna sig exkluderade. Därför är det viktigt att om ni bjuder hem barnen på födelsedagskalas till er när er dotter fyller år, så får hon inte bara bjuda sina bästisar. Ni måste förvissa er om att bjuda alla flickorna på dagiset. Ingen ska behöva känna sig exkluderad. Detsamma gäller pojkarna, om er son har födelsedagskalas så måste ni bjuda alla pojkarna i dagisklassen.”
Ingen exkluderad? Man kan undra om dagispersonalen ens själva hörde vad de sa.
Mamman till den den lilla tjejen fann sig snabbt. Hon frågade dagispersonalen: “Om min andra dotter som är adopterad från Korea vill ha födelsedagskalas, är det okey om vi bjuder hem enbart alla asiatiska barn då?”
Dagispersonalen stirrande på henne. “Så kan man väl inte göra, det är ju rasistiskt!”
Man kan inte göra skillnad på barn efter utseende eller etnicitet tycks de mena. Det vore ju som apartheid. Det är givetvis både klokt och riktigt tänkt. Men könsapartheid i Sverige idag tycks vara fullständigt självklart.
En annan god vän till mig funderade en stund när jag berättade detta och höll nog i princip med om vad jag sa. Men sedan sa han att “barnen vill ju ha det så”.
Kanske har han rätt. Jag får akta mig att uttala mig alltför tvärsäkert i teorin så länge jag inte har egna barn. Jag kommer snart få erfara hur det är i praktiken och kanske tvingas jag ge upp mina principer, om inte annat än av bekvämlighetsskäl.
Men senare samma kväll såg jag en film om Chicago på 50-talet, då apartheid fortfarande var praxis i USA. Svarta och vita fick inte blandas på bio, på klubbar, på bussar eller i andra sammanhang. Barn lekte inte med andra barn över hudfärgsgränserna.
Jag är övertygad om att barnen på den tiden själva skulle säga att de bara ville bjuda andra barn av samma hudfärg på sina kalas (om de överhuvudtaget skulle få frågan). Barn lär av och härmar sina föräldrars attityder.
Men gör barnens önskan det mera moraliskt försvarbart att upprätthålla ett apartheidsystem? Knappast, säger jag. Men jag är fortfarande lyckligt ovetande om hur det är att ordna barnkalas i praktiken i Sverige idag.
#1 by Lennart W on 20 september 2009 - 19:08
Quote
Hej!
När du väl blir förälder (förhoppningsvis) är nog chansen rätt stor att du, som många andra jämlikhetssträvande föräldrar, kommer upptäcka att den där lilla skillnaden (”vive la difference!”) finns där redan från början…
Hur som helst har jag en annan relevant anekdot. Råkar vara så att min fru är asiatisk, och mina barn därmed har en härligt permant gyllenbrun färg. Men i min dotters dagis (ett föräldrakooperativ) var hon den enda med svart hår. Gissa min reaktion när en av föräldrarna tyckte det vore jättebra om personalen kunde börja tala mer om rasism i samhället utifrån ett speciellt material som utvecklats för skolorna? Vem exakt var det som ungarna där skulle lära sig att inte se som annorlunda (som om de gjorde det innan)? Det var ju så välmenande tänkt. Men också så urbota dumt. Nej tack! If it ain’t broken, don´t fix it.
#2 by ctail on 21 september 2009 - 12:57
Quote
Min erfarenhet på området är ännu ganska liten, men den säger mig hur som helst definitivt INTE att barnen vill ha det så. Precis som du är inne på gissar jag att det är beroende på värderingar de omges med. Att barnen på just det där dagiset vill ha det så är ju ganska förutsägbart, när nu personalen har en sådan attityd. Därmed inte sagt att personalens attityd är grundorsaken.