Vad som framför allt triggar folkmördarna är millennarismen, d v s föreställningen att mänskligheten står inför ett slags tusenårigt lyckorike – kristendomens och islams paradis, kommunismens klasslösa samhälle eller nazismens ”renrasiga” tredje rike – och att alla metoder därför är försvarliga för att säkra dess genomförande, och förinta dess fiender. De senare kan vara ateister och andra otrogna och kättare, judar eller ”klassfiender”.

Millennarismen finns alltså både i flera religioner, i kommunismen och nazismen. Men den saknas i ateismen!

Det är, vill jag påstå, en viktig anledning att avvisa all millennarism, och all tro på frälsningsläror – religiösa såväl som politiska! Även om inte alla sådana läror är förtryckande.

Einhorn skriver: ”Eniga kan vi emellertid vara om det faktum att företrädare för såväl religioner som ideologier vilka tagit avstånd från Gud har begått oacceptabla övergrepp mot mänskligheten och oberoende av vår trosmässiga utgångspunkt kan vi gemensamt fördöma denna avart av mänskligt beteende.”

Det är givetvis sant. Men en viktig skillnad är dock att ”heliga skrifter” som Bibeln och Koranen i vissa av sina texter direkt uppmanar till förföljelser av oliktänkande, vilket somliga troende tar på allvar. Det gör däremot inte ateismen, som bara är en kunskapsteoretisk ståndpunkt.

När ateister begår övergrepp är det vanligen inte för att de drivs av sin ateistiska övertygelse utan för att de tillhör någon annan åsiktsriktning, som är intolerant. T ex kommunismen, som är ett slags politisk troslära. Stalin var ju närmast en gud för kommunisterna, även om de inte trodde på någon övernaturlig gud.

Einhorn anser att ”strävan efter godhet” är en ”grundläggande dogm” som finns i den religiösa etikens kärna. Det är sant att en sådan strävan finns. Men ondska och intolerans finns också i flera ledande religioner, vilka sedan framställer sin egen ondska som godhet. Det gör den särskilt farlig!

Någon tänkare har sagt: ”Det finns goda människor som gör goda gärningar, och onda människor som begår onda handlingar. Men för att förmå goda människor att utföra onda gärningar krävs det religion!”

Einhorn gör vidare gällande att ”de skillnader och likheter som föreligger mellan världens religioner gör det sannolikt att den absoluta majoriteten av religioner, alternativt alla, innehåller såväl sanningar som osanningar”.

Att de ökar trovärdigheten i religionernas sanningsanspråk håller jag inte med om. Och det är knappast något som följer av en agnostisk inställning!

Är resonemanget inte en variant av Aftonbladets gamla paroll att ”300 000 människor kan inte ha fel”? Det kan de! Att alla religioner hävdar existensen av övernaturliga varelser säger ingenting alls om sannolikheten för att de har rätt, eftersom de inte kan styrka sin uppfattning.

Deras inställning kan lika gärna visa på människors utbredda beredvillighet att anamma villfarelser!

Einhorn skiljer ”mellan dem som är säkra i sin religiösa tro och de som är fast förankrade i tron på icke-existensen av Gud och en metafysisk verklighet.” Själv säger han sig inta en tredje ståndpunkt.

Man får väl förmoda att Einhorn med säkra icke-troende främst menar Humanisterna. Men många humanister är inte säkra på att det inte finns någon metafysisk verklighet, eller gudar. Det finns ju både ateister och agnostiker i våra led. Och vi är inte trosvissa så som de religiösa brukar vara. Vi konstaterar snarare att om dessa företeelser finns, så vet vi ingenting om dem. Och ingen religiös riktning har lyckats ge några övertygande belägg för att deras gud, eller deras gudar, verkligen existerar. De troende hänvisar till ålderdomliga, ”heliga skrifter”, som bygger på uppenbarelser. Men sådana kan visa vad som helst!

För den skull behöver det inte vara fel att fantisera och spekulera, och ha en öppen inställning. Men humanister aktar sig för att blanda ihop fantasi och verklighet!

När jag läser Stefan Einhorns agnostiska manifest får jag intrycket att hans huvudmotiv är att få agnostiker att tro att de inte hör hemma i Humanisterna, och på så sätt hejda Humanisternas medlemstillväxt. Vilket de rimligtvis gör, eftersom Humanisterna är en intresseorganisation för icke troende. Och agnostikerna ställer ju inte upp på någon religiös tro.

Einhorns manifest har också en viss slagsida åt det religiösa hållet, även om han försöker förege neutralitet.

Jag skriver också om Einhorns otydlighet och sanningsrelativistiska ingång:

http://samhallsfilosofi.blogspot.com/2009/07/stefan-einhorn-har-skrivit-nagot-som.html

Jag tror att ”humanisterna” som ju har så gott syfte tyvärr kanske ödslar energi när man utkämpar debatter med oliktänkande och troende människor på olika nivåer. För att uppnå ett viktigt mål så är den snabbaste och smidigaste vägen att föredra. Ni vill ju att vi alla ska bli mer medmänskliga mot varann, mer schyssta och hyggliga – mer humana helt enkelt. Jesus tex tycker många är just en sån förebild, en som gjorde väl och hjälpte alla. Det är många som blir upplyfta av ett sådant ideal, det ger råg i ryggen och tro och hopp. Bland de flesta troende jag har mött är det just det som framträder – inte de negativa sidorna som ni ”humanister” ofta vill måla ut. Att ni gör det känns orättvist och alltför missvisande vad gäller många människor. Men eftersom ni är så schyssta så väljer jag att tro att det från er sida kanske är bara okunskap, ni känner kanske inte de balanserade upplysta troende kristna som visst kan tänka sig ett sekulariserat samhälle och som är motståndare till maktmissbruk som kan finnas inom en institutionaliserad kyrka. Att det hos er skulle finnas en ovilja att se detta finner jag osannolikt. Då jag av er – eftersom jag är troende – ofta bedöms vidskeplig eller okunnig – gör det mig naturligtvis osäker på min egen förmåga att bedöma vad som skulle vara sant eller falskt i detta påstående.
De felsteg som görs av korkade troende är dock troligen lika ofta förekommande som inom smarta sekulariserade samfundr och eftersom er övertygelse torde vara att ingen Gud har hjälpt dem att vara elaka myndighetsmissbrukare så återstår bakom en religiös förklädnad bara en vanlig människa som har gått vilse. Om ni tvärtom egentligen tror att Gud finns men är en elak fan som inspirerar obildade dumma djävlar till ondskefulla tankar och gärningar – och därför inte gillar honom – då har ni en poäng. Det heligaste och det mest förjävliga har då bytt skepnad. Ibland anar jag att kampen om tro eller inte bara är en stor missuppfattning. Jag/vi tror på det här och tycker själva att vi minsann har sanningen. Ni som tror sådär bakvänt har ju inte fattat något? Alla schyssta vill ju trots allt att alla ska må bra och vara lyckliga.
I vad består då vilsenheten? Att man kommit ur fokus och inte förstår vad som är rätt och riktigt och kan skilja på gott och ont, vilket brukar beskrivas som ett karaktärsdrag hos en psykopat? En brist på känsla för moral skulle en del uttrycka det. Jag tror att många håller med mig om jag säger att en sund moral bygger på respekt vunnen ur kärlek. Begreppet moral är ibland en styggelse bland de troendes belackare men är detta till trots en viktig hörnsten i mänsklig samlevnad.
FNs deklaration om mänskliga rättigheter är ett högt ställt mål för allas vår känsla för moral och en modernare formulering på temat ”göra väl och hjälpa alla”.
Vad jag förstår så vill ni humanister bekänna er till FN-deklarationen. Jag vill minnas att jag sett ett youtube-klipp där Christer Sturmark påstår det.
Vi vet dock alla att FN som organisation är bristfällig och har belackare som vill skrota unionen. Vi vet det men vill med den troendes envishet ändå behålla deklarationen – eller hur? Varför?, jo kanske för att vi vet att det är det sista halmstrået för de flesta människorna på vår planet. Den lilla tron på det sista hoppet som skulle rädda människovärdet för både fattig och rik. Att tro att dess deklaration skulle bli möjlig för alla i vår värld kräver en tro av stora mått och en vision som är löjligt fanatisk. Hur bristfälligt resultatet än ser ut och hopplös kampen än må vara så får vi inte ge upp tron på att FNs biståndsarbete och andra hjälporganisationer ändå gör skillnad och har betydelse. Man har sett ondskan, fattigdomen och orättvisorna och vill bekämpa sådant. Visst ställer jag mig frågan om jag verkligen bryr mig om vad som händer i världen eller lurar jag mig själv för att låta mig inbillas att jag har fina värderingar. Vill jag hjälpa den som inte delar mina åsikter, min tro eller min syn på världen? Ska min livsåskådning vara avgörande för om jag får hjälp eller inte?
Oavsett livsåskådning vi vill bekänna oss till önskar jag att vi främst ville bekänna oss till att människovärdet är okränkbart och bör värnas. Det borde vara vår minsta gemensamma nämnare och i de flesta fall tror jag att förnuftiga icke troende och lika förnuftiga troende håller med om det. Det kunde vara en gemensam utgångspunkt för att stärka möjligheten att ”göra väl och hjälpa alla” i tider då människovärdet är ifrågasatt. Sen får vi också hjälpas åt med att tona ned de överdrifter de flesta ideologier förr eller senare drabbas av. Det sistnämnda gäller förstås inte bara fanatism inom tex kristna, muslimska eller judiska grupper utan också inom humanisternas grupperingar.
Att vara kär beskrivs ibland som att vara sjuk och om vi är alltför ”kära” i vår ideologi riskerar vi att måla världen i svart och vitt och därigenom förlora vår möjlighet att se nyanser. Den båt vi sitter i blir snedbelastad, kantrar och välter runt. Liggandes uppochner gör farkosten obrukbar och omöjlig att segla vidare på. Värdet av lasten går förlorad i djupet av ignorans.