Jag skriver idag i Svenska Dagbladet tillsammans med pastorn i Elimkyrkan Stefan Swärd. Ämnet är den absurda ordningen att kungafamiljen inte får ha en sekulär livsåskådning utan att bli av med sitt ämbete. Religionsfrihet någon?
Archive for category Humanism
Religionsfrihet någon?
Jun 14
Journalisten Jesus Alcala skriver i Svenska Dagbladet (23/5) om Humanisterna och våra påstådda rötter.
Alcala anser att det inte går att skilja på tro och vetande. Här faller han in i den fruktlösa debatt som under senare decennier drivits från postmodernistiskt håll. Alla sanningar – sägs det – är subjektiva: jag har min och du har din. Men att inte ens försöka hålla isär tro och vetande dödar alla försök till seriös dialog. Alla påståenden har inte samma tyngd. Om så vore fallet skulle SMHI:s meteorologiska prognoser hamna på samma nivå som metoden att spå väder med aborrfenor.
Tro är en sak, vetande något annat. Tror gör man på sådant som man inte vill konfrontera med vetenskapens metoder. Det må vara vad som helst i religionsfrihetens namn.
Att däremot som Humanisterna plädera för ett sekulärt samhälle är ingen ”tro”, utan ett ställningstagande byggt på en dyrköpt erfarenhet: individuell frihet uppnås bäst i ett öppet samhälle där olika religioner kan samexistera utan att någon av dem tillåts styra politiken.
Alcala bekymrar sig för hur Humanisterna definierar begrepp som vetenskap och förnuft. Men vi håller oss inte med några egna definitioner; vi ansluter oss till de rådande inom vetenskapssamhället. Vetenskap är inte en uppsättning färdiga svar. Det är en metod att pröva och inte minst ompröva påståenden. Idag råder stor konsensus om att den kritiska rationalismen är ledstjärnan – inte någon naiv positivism eller övertro på vetenskapens roll i samhällsutvecklingen.
Förnuft är förmågan att kritiskt granska varje utsaga och inse att också vetenskapen kan leda fel. Förnuftet må som alla andra begrepp ifrågasättas, vilket också skett inom klassisk filosofi. Men till slut kommer man obönhörligen till den punkt då man måste fråga sig vad man vill se som ersättning för förnuftet.
”Vart ska befrielsen, vetenskapen och den fria forskningen leda människan?”, skriver Alcala. Det må var och en ta ställning till utan att hindras av förutfattade meningar, dogmer eller censur.
Alcala gör stor affär av att Humanisterna skulle tiga om den historiska grunden för våra uppfattningar. Biologen Julian Huxley var president på IHEU:s stiftelseskongress 1952, i kraft av sin roll som grundare av UNESCO. Någon annan roll i rörelsen har han inte haft. Huxley intresserade sig för den biologiska forskningens möjligheter att förbättra människan med hjälp av genetiken. Han var ett barn av sin tid. Däremot har vi inte funnit några belägg för att han – som Alcala hävdar – föreskrivit tvångsåtgärder. Påståendet att eugeniken skulle vara humaniströrelsens ledstjärna – dess ”hidden agenda” – är absurt. Lika fräckt som att hävda att eugeniken idag intar en central plats i Socialdemokraternas, Moderaternas eller Centerns program, enbart för att dessa partiers föregångare en gång stödde riksdagsbeslutet om steriliseringar.
Hur långt tillbaka i tiden är människor ansvariga för vad som kan ha sagts för länge sedan? Vi kan inte rakt av tillämpa dagens moraluppfattning på gångna tider. Samtidigt kan ingen förneka sin historia; det gäller såväl Humanisterna som alla andra. Det kan finnas gärningar eller texter som vi har all anledning att ta avstånd från. Vi gissar att det längst ner i SvD:s arkiv göms klipp som ingen idag ansvarig på tidningen för ett ögonblick ens skulle överväga att stödja.
Det är svårt att se vad som egentligen är syftet med Alcalas kritik av Humanisterna. Humanismen står i direkt motsats till rasbiologiska ideal, och det faktum att vi konsekvent tar strid för mänskliga rättigheter – inte minst kvinnors rätt att slippa religiöst förtryck – kan man inte rimligen kritisera om man inte själv har en religiös och reaktionär agenda.
Levi Fragell, f d president i Internationella humanistunionen
Staffan Gunnarson, vice president i Europeiska humanistfederationen
Christer Sturmark, ordförande förbundet Humanisterna
Idag diskuterade jag religionsfrihet i P1 Människor och tro. Programinslaget kan avlyssnas här. Tyvärr används religionsfrihetsbegreppet fortfarande alldeles för diffust i den svenska debatten. Om man med religionsfrihet menar människors rätt att tro på vad de vill så finns det nog ingen förnuftig människa som ifrågasätter detta.
Problemet är att religionsfrihetsbegreppet har förskjutits i betydelse, från att betyda alla människors rätt att behandlas lika oavsett deras religion, till att betyda människors rätta behandlas olika på grund av sina religiösa föreställningar och ställningstaganden. Det är en farlig väg att gå.
Sverigedemokraterna gör allt för att sprida illusionen att muslimer är ett hot mot det svenska samhället, nu senast i Aftobladet. Sverigedemokraterna vill så förtvivlat gärna spela rollen som antites till de svenska muslimerna, men muslimer är inte problemet.
Det går överhuvudtaget inte att tala om muslimer som en definierad grupp. Sverigedemokraternas enögda syn på muslimer bygger på missuppfattningen att religion är en egenskap – som hudfärg eller kön – snarare än ett självständigt ställningstagande som kan diskuteras, ifrågasättas och potentiellt förändras.
Sverigedemokraternas intellektuella haveri bygger också på missuppfattningen att muslimer är en folkgrupp, men så är inte fallet. Muslimer kan vara indier, indoneser, afrikaner, araber eller konverterade ursvenskar. De behöver inte ha något mera gemensamt än att de betecknar sitt religiösa ställningstagande och sina trossatser som ”muslimska”.
En muslim kan vara vit, svart, lesbisk (som den muslimska författaren Irshad Manji), feminist, konservativ, radikal, sekulär, from, rättrogen, socialistisk, liberal, jazzälskare, schackspelare, badmintonproffs eller doktor i teoretisk fysik.
Finns det då någonting med koppling till islam som det finna anledning att oroa sig över? Ja, det finns det. Det som kallas politisk islam, eller kortare, islamism. När religionens dogmer och religiösa skrifters rättesnören görs till politik och juridik, då är religionen politiserad. Det är då den kan bli farlig. Detta alldeles oavsett om religionen är islam, kristendom, judendom eller någon annan av de religioner som brukar betecknas som världsreligioner.
När en religion ur statens eller samhällets perspektiv betraktas som bättre eller överordnad (de) andra uppfattningar, då är inte kravet på det sekulära samhället uppfyllt.
Sverigedemokraternas desperata försök att formulera en antites till islam lyckas inte dölja det faktum att de ideologiskt går hand i hand med islamisterna.
Liksom islamisterna vill Sverigedemokraterna se ett monokulturellt samhälle byggd på religiös etik och värdegrund. I islamisternas fall bygger det på islam, i Sverigedemokraternas fall på kristendom. Båda ideologierna menar att tron ska ligga till grund för samhällets politiska spelregler. Sverigedemokraterna vill förbjuda samkönade äktenskap.
De vill neka samkönade par att adoptera barn. Kvinnan har en annan roll i samhället än mannen i Sverigedemokraternas värld, en religiöst grundad föreställning som finns inom kristendomen likväl som islam.
De mer högerextrema inom Sverigedemokraterna möter också de mer extrema islamisterna i en annan brännpunkt: Antisemitismen. Hatet mot judarna kommer som klarast till uttryck när nynazister vandrar i samma demonstrationståg som Mohamed Omars antisemitiska följeslagare.
Sverigedemokraternas och islamisternas motsats är istället den sekulära humanismen. I humanisternas sekulära samhälle är både kristna och muslimer välkomna. I ett sådant samhälle har de mänskliga rättigheterna och den mänskliga friheten alltid företräde framför religiösa dogmer eller kulturella traditioner. Ingen människa ska behöva underkasta sig andra människors uppfattning om Guds vilja, om valet inte är självständigt och fritt.
Sverigedemokraternas problem är att de längtar tillbaka till sina romantiskt färgade barndomsminnen. De längtar tillbaka till blomsterängen och till de röda husknutarna. De längtar tillbaka till en förvrängd bild av en sagovärld som de missuppfattar som Astrid Lindgrens. En värld där kvinnan stod i köket, där homosexualitet var en sjukdom, där andra världskriget just lagt sig, där inget internet och ingen globalisering existerade.
Det är jobbigt att bli vuxen och våga möta världen som den faktiskt är: global, kosmopolitisk, pluralistisk och mångkulturell. Om samexistens ska vara möjlig i en sådan värld krävs först och främst respekt för de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde.
I morgon torsdag kl 13 är det dags för den svenska kyrkan att bestämma sig i frågan om samkönande äktenskap. Frågan gäller alltså huruvida Svenska kyrkan ska behålla vigselrätten och i framtiden viga par av samma kön.
Förbundet Humanisterna föreslog redan i januari i sitt remissvar på äktenskapsutredningen att civila äktenskap ska vara den enda giltiga juridiska formen i Sverige.
Sådan är ordningen i en lång rad andra europeiska länder. Vårt system med kyrkor som juridiska vigselförrättare är en kvarleva från statskyrkotiden. Allt fler organisationer och samfund har hakat på vårt förslag, men somliga har försökt passa på att kidnappa begreppet ”äktenskap” i den processen.
För Humanisterna är det självklart att trossamfunden har rätt att värna sin teologi och sina dogmer, så länge de inte kränker andra människor.
De samfund som så önskar får väl även fortsättningsvis få neka att hålla vigselceremonier för homosexuella, för personer från ett annat samfund såväl som för personer som avviker från vad just detta samfund kan acceptera: frånskilda, infertila, funktionshindrade, oomskurna, kvinnor som inte är oskulder m fl.
Vi humanister tycker det är ett osympatiskt förhållningssätt men religionerna är ju ofta exkluderande till sin natur, så det är inte särskilt överraskande. Just därför är det absolut oacceptabelt av staten att lägga myndighetsutövning, i detta fall vigselförrättning, i deras händer. Uppskattar man inte samfundens exkluderande människosyn finns ett enkelt sätt att demonstrera det: Lämna samfundet eller kyrkan.
I Svenska Dagbladet (22 juli) skrev kyrkoherde Tronét om äktenskapet och Svenska kyrkans förfall. Artikeln visar prov på den omätliga arrogans som tyvärr lever kvar på sina håll i den svenskkyrkliga traditionen. Han fastslår inledningsvis att ”Gud har instiftat äktenskapet”. Någon respekt för åsikten att människan instiftat både äktenskapet och Gud återfinns ingenstans.
Tronéts artikel lider dessutom av bristande logik i sin argumentation. Han vill neka samkönade äktenskap av skälet att de inte leder till släktets fortplantning. Homosexualitet är ett naturligt inslag i den biologiska mångfalden: Mellan fem och tio procent av jordens befolkning är homosexuella (liksom många djur). Trots det lider knappast jorden av underbefolkning. Det vore hälsosamt för vårt släktes framtid om fler var homosexuella, snarare än färre.
En livsåskådning kan beskrivas som de mer eller mindre systematiserade svar som kan ges på grundläggande frågor om verklighetens natur, livets mening och grunden för vårt moraliska handlande. En livsåskådning kan vila på religiös eller sekulär grund. En viktig komponent är människosynen och våra etiska uppfattningar, det som brukar kallas värdegrunden. För Sveriges del finns den kodifierad i grundlagen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Den svenska staten delar årligen ut ca 50 miljoner kronor i statsbidrag till olika livsåskådningsorganisationer. Under 2008 fick till exempel Pingströrelsen 6,5 miljoner kronor, Evangeliska frikyrkan 2,5 miljoner och Romersk-katolska kyrkan 4,5 miljoner. Sveriges muslimska förbund fick tillsammans med andra muslimska församlingar cirka 5 miljoner kronor. Bland bidragsmottagarna finns också judiska och buddhistiska församlingar.
En förutsättning för statsbidrag är att organisationen ”bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på, är stabilt och har egen livskraft.” Det finns skäl att ifrågasätta om nuvarande bidragsmottagare till alla delar verkligen uppfyller kravet på att stärka samhällets grundläggande värderingar, där det bland annat ingår att verka för jämställdhet och motverka diskriminering med avseende på till exempel sexuell läggning. Detta problem påtalas också i den kritiska rapporten ”Samfunden och bidragen” från 2006[1].
När staten väljer att finansiera livsåskådningsorganisationer bör staten självklart tillämpa likvärdighetsprincipen. Den innebär alla medborgares rätt till likvärdig behandling av staten. I detta fall betyder det att alla livsåskådningsorganisationer som uppfyller grundläggande krav på medlemsantal, verksamhet och organisation skall ha rätt till del av statens budget för denna verksamhet.
Likvärdighetsprincipen tillämpas dock inte idag. En sekulär livsåskådning diskrimineras utan sakliga skäl, trots att den delas av en majoritet av Sveriges befolkning. I december 2006 beslöt regeringen att den största livsåskådningsorganisation som företräder en sekulär livsåskådning i Sverige, förbundet Humanisterna med idag närmare 6000 medlemmar, inte skall vara berättigat till bidrag.
Det är inte värdigt en sekulär stat. Antingen bör nuvarande lagstiftning omtolkas, eller så bör den anpassas till det moderna Sveriges livsåskådningsprofil.
I Norge är ordningen en annan. Där utgår statsbidrag till de norska Humanisterna (Human-Etisk Forbund) på samma villkor som för andra norska livsåskådningssamfund. Samma sak gäller till exempel i Belgien och Holland.
Humanisterna företräder den sekulära humanismen, en livsåskådning utan inslag av gudstro. Humanisterna betonar i stället människans egna moraliska ansvar, mänskliga rättigheter, jämställdhet, ickediskriminering och förnuftets förmåga att söka kunskap och skapa en bättre värld. Humanismen som livsåskådning har sina rötter i den filosofiska upplysningstraditionen och uppfattar det som händer i världen som orsakade av naturliga händelser eller mänskliga handlingar och val. Det bör noteras att bidrag från staten till livsåskådningssamfund inte förutsätter en gudstro. Buddhisterna är idag bidragsberättigade, men har ingen gudstro.
I likhet med de religiösa organisationerna har Humanisterna en utåtriktad verksamhet. För den växande skara svenskar som inte tillhör någon religiös församling tillhandahåller Humanisterna officianter vid begravningar, borgerliga vigslar och sekulära barnvälkomnanden. Som alternativ till kyrkans konfirmationsläger arrangeras sekulära sommarläger för ungdomar där de får diskutera existentiella frågor, etik och mänskliga rättigheter.
Humanisterna erbjuder också kursverksamhet, social samvaro, filosofisk kontemplation och själslig utveckling för dem som önskar. Som organisation betjänar Humanisterna medborgare med sekulär livsåskådning på ett ur statens synvinkel motsvarande sätt som andra livsåskådningssamfund.
Förbundet Humanisterna är ett av Sveriges snabbast växande livsåskådningsförbund med lokalföreningar över hela landet. Humanisterna har hittills i år haft en medlemstillväxt på över 25 %. Idag finns också ett aktivt ungdomsförbund, Unga Humanister, med verksamhet runt om i landet.
Statsbidrag till livsåskådningssamfund kräver som nämnts ingen gudstro. På vilka grunder väljer i så fall den svenska regeringen att diskriminera den sekulära livsåskådning som omfattar så många svenskar?
I en skriftlig fråga från handelsminister Ewa Björling (då riksdagsledamot) till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth undrar Björling om kulturministern avser att se över reglerna så att likvärdighetsprincipen tillämpas. Ministern svarar:
”Ewa Björling gör jämförelsen med Sveriges Buddhistiska samarbetsråd, som beviljats rätt till statligt stöd, och menar att buddhistisk livsåskådning inte bygger på någon gudstro. Skillnaderna är dock markanta, dels betraktas buddhismen som en av de stora världsreligionerna med ca 500 miljoner anhängare runt om i världen, dels innehåller buddhismen en transcendental dimension, något som Förbundet Humanisterna tar avstånd ifrån.”
I detta stycke klarläggs tre faktafel:
1 Den svenska lagstiftningen för statsbidrag bygger på antalet medlemmar i den svenska organisationen, inte på en bedömning av den internationella livsåskådningsfördelningen. Humanisterna har många gånger fler medlemmar än Sveriges Buddhistiska samarbetsråd.
2 Humanisterna representerar människor med sekulär livssyn, till exempel ateister, agnostiker eller de som ser gudsfrågan som irrelevant eller meningslös. Det innebär ca 750 miljoner människor i världen, betydligt fler än Buddhisterna[2]. Så även om det internationella läget vore relevant, så äger argumentet ingen tillämplighet.
3 Humanisternas tar inte avstånd från en transcendental dimension. Gränsöverskridande upplevelser förutsätter inte gudstro. Också inför naturens skönhet eller som lyssnare till musik kan man uppleva en sådan dimension.
De missuppfattningar om faktiska omständigheter som framträder i kulturdepartementets svar från 2006 får inte tillåtas ha sådana allvarliga och diskriminerande konsekvenser som det har idag. Humanismen engagerar idag betydligt fler personer än då regeringen fattade sitt beslut. Det rimliga är att regeringen korrigerar sin uppfattning i ljuset av de nya kunskaper och förutsättningar som nu är aktuella.
Att tala om vikten av tolerans mot olika livsåskådningar, och samtidigt så tydligt diskriminera den upplysningsfilosofiska och sekulära humanismen är inte värdigt en sekulär stat.
Christer Sturmark, ordförande Humanisterna
[1] Sören Ekström, Göran Gunner, Kjell Åke Modéer, Thorleif Pettersson, Annette Tegnemo (Proprius 2006).
[2] Se tex Dennett i The future of atheism 2008
Det finns få saker som upprör mig mer än när man cyniskt lurar människor som befinner sig i utsatta situationer. Ganska nyligen försökte en man i Stockholm lura en döende cancersjuk kvinna att köpa “kinesisk medicin med stamceller i” för 4000 kr. Ett uppenbart fall av cyniskt kvacksalveri som borde betraktas som ett grovt brott mot kvacksalverilagen.
Men idag finansierar den svenska staten organisationer som ögnar sig åt kvacksalveri. Det uppmärksammades i P1 Morgon i måndags. Den religiösa biståndsorganisationen Folk och Språk finansieras av Sida. De låtsas arbeta med läs- och skrivträning av analfabeter, men deras huvudverksamhet är att översätta biblar till olika språk. Syftet är förstås att missionera, sprida frälsning. Knappast en lämplig användning av skattemedel.
Sedan 1973 är också den religiösa biståndsorganisationen Trosgnistan finansierad av SIDA. Rörelsens grundare Curt Johansson hävdar att bön och helbrägdagörelse botar bland annat AIDS, cancer och förlamningar. Organisationen Läkare utan gränser, också verksamma i Afrika, delar inte Johanssons uppfattning av lätt insedda skäl.
Afrika är en kontinent som redan är hårt drabbat av vidskepliga föreställningar. Ett exempel är föreställningen att sex med en oskuld kan bota AIDS-sjuka. Det skickar en stor mängd unga flickor rakt in i döden. En annan föreställning är att man kan duscha bort HIV-smitta eller att HIV-viruset och sjukdomen AIDS inte har något samband. Sydafrikas HIV-politik präglades länge av sådana vanföreställningar, under ledning av den ökända AIDS-förnekaren Peter Duesberg som tjänade som medicinsk rådgivare till Thabo Mbeki.
Att religiösa biståndsorganisationer agerar i det hårt AIDS-drabbade Afrika och sprider ytterligare kvacksalverilögner är djupt omoraliskt. De bidrar till att sprida vidskepelse som gör det ännu lättare för lokalbefolkningen att ta lätt på smittspridningsrisken. Det borde vara kriminellt.
I Sverige har vi en kvacksalverilag som tyvärr redan är alltför tandlös. Men när kvacksalveriet bedrivs under religiös täckmantel är lagstiftningen helt desarmerad. När verksamheten till råga på allt finansieras av SIDA via Svenska missionsrådet (115 miljoner kronor årligen) blir situationen faktiskt helt absurd.
Organisationen Trosgnistan är en liten fundamentalistisk gruppering och borde i vanliga fall kunna räknas bort som en extrem marginalföreteelse. SIDA finansierar inte Trosgnistan direkt, utan indirekt via Svenska missionsrådet som är paraplyorganisation för religiöst anstrukna biståndsorganisationer.
I den bästa av världar kunde paraplyorganisationen vara omedveten om att det finns mindre kvacksalveriorganisationer under paraplyet. Men Svenska missionsrådets generalsekreterare Eva Christina Nilsson tycker inte att Trosgnistans verksamhet är alls konstig. Hon berättar i radioprogrammet Verkligheter att hon är övertygad om att bön och healing kan bota AIDS.
Att SIDA samarbetar med en paraplyorganisation som leds av en generalsekreterare som stödjer kvacksalveri är givetvis en fullständig skandal.
Detta är allvarligare än vad som kanske först är uppenbart. Vad innebär det att kvacksalveriet fortgår? Ett antal personer som bibringas föreställningen att de via bön eller handpåläggning har blivit friska från HIV-smitta eller en utvecklad AIDS. Placeboeffekten är stark, den som känner sig sjuk kan känna sig frisk under en period, enbart i kraft av sin tro. Sådan styrka har placebo. Det är dock en markant skillnad mellan att känna sig frisk och att vara virusfri. Den som tror sig botad kan ha oskyddat sex med friska personer, utan att känna någon som helst förpliktelse att skydda sin partner mot smitta. I praktiken kan de sända åtskilliga personer i döden genom den vanföreställning de bibringats via den kvacksalveriverksamhet som finansierats genom SIDA.
Trosgnistan får ca en miljon kronor om året av SIDA via Svenska Missionsrådet och får stöd via Radiohjälpen.
Ingen människa har någonsin blivit botad från HIV/AIDS. Genom att skattefinansiera religiösa kvacksalvare leker SIDA bokstavligt talat med döden.
Detta är en kvacksalveriskandal utan motstycke och måste omedelbart upphöra. Svenska Missionsrådets generalsekreterare Eva Christina Nilsson bör avgå.
Marcus Birro med flera
Aug 14
Nu har också Marcus Birro uppmärksammat Humanisternas kampanj med en artikel i Expressen med den fyndiga titeln Är Gud en homohatande halvfascist? (Det är han förstås inte, eftersom han inte existerar).
Det som fascinerar mig mest med Birros och andras (Rosenberg, Larsmo, Yngvesson m fl) artiklar i den svenska kulturdebatten om Humanisterna är att de tycks mena att Humanisterna är onödiga. Varför ska svenska bli medlemmar i Humanisterna undrar de, vi lever ju redan i ett sekulärt land.
Jag tycker tanken är obegriplig. Resonerar de på samma sätt om Amnesty? Varför ska svenskar gå med i Amnesty, vi har ju inga politiska fångar i Sverige? Jag förstår faktiskt inte hur man kan tänka så oerhört lokalt. Ett medlemskap i Humanisterna är ett ställningstagande för det sekulära samhället i en global värld, där Sverige är ett undantag.
16000 anhängare på Facebook!
Aug 13
Humanisternas kampanj för ett sekulärt samhälle finns numera på Facebook och har redan över 16000 anhängare! Det är en fantastisk siffra. Jämför detta med några andra organisationer på Facebook: Moderaterna 963 medlemmar, Socialdemokraterna: 3720 anhängare, Svenska kyrkan: 1257 medlemmar. Det är underbart när människor tar ställning.
Susanne Wigorts Yngvesson replikerar på min kommentar i Svenska Dagbladet med ett inlägg den 8 juli. Yngvesson anser att Humanisterna slår in öppna dörrar (SvD 8/7). Hon tror tydligen att hennes egen liberala kristendomstolkning är representativ för kristendomens eller andra religioners verkningar internationellt. Verkligheten är tyvärr en annan.
När Humanisterna exemplifierar med FN:s resolution som fördömer religionskritik, hävdar Yngvesson att den dragits tillbaka. Detta stämmer inte. Vidare skriver hon att Humanisterna målar upp ”en grotesk fiende”, ”en bild som bara de själva känner igen”. Menar hon att vi skulle förvanska fakta om religiöst motiverad censur, sexism och homofobi (DN 19/6)?
Humanisterna har aldrig påstått att de destruktiva uttrycken för tro ger hela bilden av religionernas globala effekter. Likväl är förtrycket verklighet för miljontals människor i världen.
Yngvesson har ännu inte förklarat hur arbetet för ett samhälle där individuella mänskliga rättigheter äger företräde framför religiösa eller kulturella dogmer skulle kunna uppfattas som främlingsfientligt. Det krävs halsbrytande tankesprång för att komma till en sådan slutsats.
Humanisterna har en viktig uppgift i att kritisera förtryck i religioners namn, erkänner Yngvesson. Men när hon konfronteras med konkreta fakta om förtrycket reagerar hon i stället defensivt och framhåller reflexmässigt att troende och sekulära bör fokusera på ”det vi har gemensamt”, ”inte det som skiljer oss åt”.
Det är svårt att inte tolka retoriken som en uppmaning att tiga still inför pågående övergrepp.