Jag skriver idag i Svenska Dagbladet tillsammans med pastorn i Elimkyrkan Stefan Swärd. Ämnet är den absurda ordningen att kungafamiljen inte får ha en sekulär livsåskådning utan att bli av med sitt ämbete. Religionsfrihet någon?
Archive for category Religion
Religionsfrihet någon?
Jun 14
Radioprogrammet Kaliber avslöjar idag att den kristna konservativa organisationen New Generation har fått 34 miljoner kronor av den svenska staten för att sprida sitt budskap i den svenska skolan.
Givetvis är det helt oacceptabelt att denna missionerande verksamhet bedrivs i svenska skolor som skall vara ickekonfessionella. New Generation sprider budskapet att homosexualitet är synd, att evolutionsteorin är falsk och att man måste följa den rätta vägen (Jesus) för att få ett gott efterliv.
Joakim Lundqvist är grundare och ledare för New Generation. Han är också en nyckelperson i den kristna sekten Livets Ord där han bland annat är chef för deras bibelskola.
Joakim Lundqvist är kristen fundamentalist. Hans organisation har fått 34 miljoner kronor av staten, trots att villkoren för att få bidrag är att man delar de grundläggande värderingarna som vårt samhälle vilar på. Bland annat är organisationen skyldig att “främja jämställdhet mellan könen”.
Är det någon som tror att New Generation gör det? Not.
Idag diskuterade jag religionsfrihet i P1 Människor och tro. Programinslaget kan avlyssnas här. Tyvärr används religionsfrihetsbegreppet fortfarande alldeles för diffust i den svenska debatten. Om man med religionsfrihet menar människors rätt att tro på vad de vill så finns det nog ingen förnuftig människa som ifrågasätter detta.
Problemet är att religionsfrihetsbegreppet har förskjutits i betydelse, från att betyda alla människors rätt att behandlas lika oavsett deras religion, till att betyda människors rätta behandlas olika på grund av sina religiösa föreställningar och ställningstaganden. Det är en farlig väg att gå.
Jesus och jag
Apr 2
Så här på långfredagen förväntas man skänka en tanke åt Jesus. Det är svårt att undgå att göra det. Jesusfebern tycks genomsyra samhället mer än vanligt i dessa tider. I onsdags var jag inbjuden av Örebro Universitet för att föreläsa om humanistisk livsåskådning och mänskliga rättigheter.
Arrangören berättade för mig att de blivit uppringda av arga frikyrkokristna som tyckte det var osmakligt att prata om detta ämne under ”stilla veckan” som leder till påsk. Då ska Jesu lidande stå i centrum. Inte mänskligt lidande. Man tror sig förflyttad till 50-talets Sverige.
I lördags debatterade jag med matematikprofessorn John Lennox i Stockholm. Han tror på fullt allvar att Jesus gick på vatten, förvandlande vatten till vin och återuppstod från de döda. En man med vetenskaplig bildning tror på detta. Hur är det möjligt i dagens kunskapsrika värld?
I söndags debatterade jag med en pingstpastor i en pingstkyrka i Värnamo. Han tror att evolutionsteorin är en bluff och att människan är skapad till guds avbild. Jag undrar hur det är med den nyupptäckta människoart som levde samtidigt med Homo Neanderthalis och Homo Sapiens för ca fyrtiotusen år sedan. Är de också skapade till Guds avbild?
Idag vet vi att människosläktet existerat ungefär i tvåhundratusen år. Ett människosläkte som varit plågat av krig, hunger, sjukdom och elände under hela sin existens. Ett människosläkte som såg få av sina barn bli vuxna och inte blev äldre än trettio år.
Skulle Gud ha suttit med armarna i kors under de första hundranittioåttatusen åren och tittat på, för att sedan skicka ned sin enfödde son till jorden för att erbjuda förlåtelse? Don´t think so.
Upprörda känslor har också Skolverket åstadkommit med sitt nya förslag till kursplan i religionskunskap i grundskolan. Kristendomen står inte länge i centrum. Till och med skolminister Björklund ropar efter de ”kristna värderingar” som ska genomsyra samhället.
Nu är det dags att berätta om etikens historiska utveckling på ett öppet och objektivt sätt i skolan, utan filtrering genom den svenska kristenhetens våta filt.
De värderingar som vi idag eftersträvar i vårt samhälle kommer inte alls från kristendomen. De har utvecklats och vuxit fram inom en rad olika filosofiska och etiska tankesystem genom vår historia.
Från indisk filosofi, grekisk filosofi, Konfucius (som myntade den gyllene regeln om att behandla andra som man själv vill bli behandlad femhundra år före vår tideräkning) och andra källor. Filosofer och tänkare har genom alla tider har brottats med frågan om vad som är gott och rätt, alldeles oavsett om de varit religiösa eller inte.
Det är dags att bryta det religiösa tankemonopolet och det kristna tolkningsföreträdet som fortfarande präglar vårt skensekulära land.
Religionen har snarare bromsat mänsklighetens moraliska utveckling än hjälpt den.
Den jämställda synen på kvinnor, den respektfulla synen på homosexualitet, den moderna synen på vetenskapen och den nyfikna vetenskapliga blicken somliga av oss har idag, har vi inte tack vare kristendomen utan trots den. Därför är en lämplig syssla på långfredagen att bli medlem i Humanisterna.
Det är över 2000 år sedan Jesus dog. Det är dags att glömma och gå vidare.
Svenska kyrkan har för närvarande ansvaret för 3 400 kyrkor. Många av dem är att betrakta som en del av hela Sveriges kulturarv. Kyrkan har även betydande landegendomar och kan räkna 73 % av Sveriges befolkning som medlemmar. Enligt grundlagen måste fortfarande Sveriges statschef bekänna sig till Svenska kyrkans lära, en lära som till och med är definierad i Svensk lag.
Alla dessa tillgångar, medlemmar och lagar tillskansade sig Svenska kyrkan under sin tid i maktposition som statskyrka. Trots statskyrkans avskaffande år 2000 så kvarstår en del märkliga rester i förhållandet mellan stat och kyrka. Skilsmässan är helt enkelt inte avslutad. Stat och kyrka lever fortfarande i syndigt samboförhållande.
Debatten om detta lyser dock med sin frånvaro i kyrkopolitiken. Istället råder flosklernas högsäsong. Här är några paroller saxade från partiernas informationsmaterial: ”Moderater tror att god hushållning leder till låg kyrkoavgift”, som om något parti skulle tro något annat. Folkpartiet utropar att ”Frivilliga insatser är nödvändiga” och hoppas på så sätt kanske lösa kyrkans budgetproblem?
Vissa paroller är helt innehållslösa. Miljöpartiet tycker att vi ska visa ”Solidaritet med skapelsen”. Sverigedemokraternas tycker att vi ska ”återskapa fädernas kyrka” medan Centerpartiet hellre vill värna om ”folkets kyrka”.
Socialdemokraterna anser osannolikt nog att en av kyrkans uppgifter bör vara att ”bidra till utvecklingen av ett mångreligiöst samhälle!” Svenska kyrkans tro är dock fortfarande definierad som evangelisk-luthersk i Svensk lag. Om socialdemokratisk kyrkopolitik går ut på att byta ut Svenska kyrkans kärnverksamhet (kristendom) vore det väl ärligare att säga det?
Lågvattenmärket är dock Kristdemokraternas valmaterial där följande står att läsa: ”Vi har ingen anledning att säga något negativt om enkönade relationer. Vi har heller ingen anledning att säga något negativt om enögda personer. Men den enögda blicken på tillvaron ser inte djupet och det enkönade paret saknar fruktsamhet.” Vill KD införa fruktbarhetstester som äktenskapskrav?
Vi vill med den här artikeln föreslå sju punkter som inspiration inför framtida kyrkoval. Skilsmässa mellan kyrkan och staten har inte fullföljts. Det är dags att ta steget till ett sekulärt samhälle på riktigt.
1. Lämna över hela ansvaret för kulturminnesvården till Riksantikvarieämbetet. Kulturarvet Svenska kyrkan förvaltar är inte enbart kyrkans angelägenhet utan tillhör hela folket. Dessutom slipper kyrkan äska pengar av statsmakterna till byggnadsvård och kan istället fokusera på kärnverksamheten.
2. Gör om kyrkans markegendomar till nationalparker. Genom en sådan omvandling skulle kyrkan visa att den menar allvar med sitt påstådda miljöengagemang, samtidigt som man skulle rätta till problemet med den låga andel av Sveriges yta som är avsatt till nationalparker. (Sri Lanka har avsatt 14 %, Sverige 1,5 %.)
3. Tacka nej till vigselrätten. Det måste vara pinsamt att trossamfund är de enda instanser i Sverige som har rätt att diskriminera vid myndighetsutövning. Här bör Svenska kyrkan föregå med gott exempel och helt enkelt avsäga sig sin vigselrätt.
4. Sluta låtsas vara en välgörenhetsorganisation. Svenska kyrkan allokerar mindre än 20 % av sin budget till humanitär verksamhet. Ändå skyltar man med denna verksamhet som om den vore någon sorts huvudfokus. Det är falsk marknadsföring. Till exempel Rädda barnen och Röda Korset använder över 80 % av sin budget direkt till humanitär verksamhet. De är dessutom icke-konfessionella och har därför ingen dold agenda.
5. Låt trostillhörighet bli ett aktivt val. Svenska kyrkan är en livsåskådningsorganisation. Spädbarn saknar förmåga att själva välja livsåskådning. Därför bör de som blivit registrerade medlemmar som spädbarn (huvuddelen av kyrkans medlemmar) aktivt bekräfta sitt medlemskap då de blir myndiga. Detta kan till exempel ske genom ett brevutskick där man aktivt måste svara på brevet om man önskar fortsätta vara medlem. Att förmoda medlemskap genom passivitet strider mot marknadsföringslagen.
6. Bevilja kungen religionsfrihet. Att ha religionstillhörighet för statschefen inskrivet i grundlagen innebär teokrati och är därmed oförenligt med demokrati. Därför bör självklart grundlagen ändras. Detta är något som Svenska kyrkan borde verka för eftersom tvångsanslutning inte är förenligt med den kristna läran (hoppas vi).
7. Fokusera på kärnverksamheten: kristendomen. Hela poängen med Svenska kyrkan är att sprida sin egen version av evangeliet. Det är där fokus borde ligga, inte på miljö, jämställdhet, traditioner, eller vad kyrkan nu blir utnyttjad till.
Det kan möjligen framstå som märkligt att vi Humanister dristar oss att ha synpunkter i kyrkovalet. Men då ska man komma ihåg den unika ställning Svenska kyrkan av historiska skäl har i det Svenska samhället. Statens förhållande till Svenska kyrkan och Svenska kyrkans förhållande till vårt gemensamma kulturarv och sina stora landegendomar är inte kyrkans ensak, utan en fråga som är viktig för alla svenska medborgare.
Patrik Lindenfors, forskare i evolutionsbiologi och Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna
På uppdrag av regeringen presenterade Socialstyrelsen 2007 en rapport om omskärelse av pojkar på icke medicinska grunder (S2005/7490/SK). Med anledning av slutsatserna i denna rapport beslöt Sveriges Kommuner och Landsting den 17 april att rekommendera varje landsting att erbjuda omskärelse på icke medicinska grunder till de boende inom landstinget.
Men Socialstyrelsens rapport lider av en anmärkningsvärd kulturrelativism där individers rättigheter sorteras efter sina kollektiva tillhörigheter. Socialstyrelsen skriver i sin rapport:
”Det kan finnas en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas tro och övertygelse. Det är dock en värderingsfråga. Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt. Det är i barnets intresse att bli en del av familjens tro och tradition.”
Den första meningen är givetvis riktig. Framförallt vet vi inte om det föreligger en intressekonflikt eller ej, när små barn omskärs. Vi kan inte fråga dem vad de vill.
Men nästa mening är problematisk. Det kan aldrig vara en värderingsfråga om det förekommer en intressekonflikt eller inte. Antingen förekommer en intressekonflikt (barnet vill något annat än föräldrarna) eller så förekommer det inte (barnet vill detsamma som föräldrarna). Detta är alltså en empirisk fråga, och kan aldrig vara en värderingsfråga. Men Socialstyrelsens analys blir tyvärr betydligt värre:
”Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt.”
Hur kan Socialstyrelsen frånkänna ”muslimska” och ”judiska” barn deras individuella rättigheter? De tycks bara äga rätt att behandlas som delar av ett kollektiv, medan så kallade ”kristna” barn däremot är individer. Hos dem erkänns möjligheten till intressekonflikt med den familj, släkt eller kulturella gemenskap de fötts in i.
De religiösa beteckningarna ovan står inom citattecken av ett speciellt skäl: Det existerar inga muslimska, judiska eller kristna barn. Lika lite som det existerar socialistiska eller liberala barn. Det existerar bara barn till muslimska, kristna, judiska, liberala och socialistiska föräldrar.
Är detta semantiskt hårklyveri? Tyvärr inte. Att tala om kristna, muslimska eller judiska barn stärker vanföreställningen att religiös tro är en medfödd egenskap, ungefär som hudfärg eller biologiskt kön. Men så är förstås inte fallet. Religiösa trosföreställningar och accepterandet av religiösa dogmer är inte egenskaper utan personliga ställningstaganden, precis som valet av politiska ideologier eller dogmer.
Sådana val kan i praktiken inte göras av barn.
Socialstyrelsens inställning tyder på en förenklad syn på identitet som banar väg för en mycket förenklad människosyn.
Sveriges Kommuner och Landsting skriver i sitt ställningstagande: ”För de berörda pojkarna kan det vara av stor vikt för den religiösa och kulturella identiteten att de är omskurna.”
Det centrala här är dock att varken SKL eller någon annan vet vilken religiös eller kulturell identitet dessa pojkar så småningom kommer att välja. Lika lite som vi kan veta att barn till socialistiska eller liberala föräldrar kommer att bli socialister respektive liberala, lika lite kan vi veta att barn till kristna, muslimska eller judiska föräldrar kommer att bli kristna, muslimer eller av judisk tro.
SKL tycks tro att religion är en egenskap och inte ett ställningstagande. Det är ett riskabelt felslut och gynnar inte ett mångkulturellt samhälle.
Det svenska samhället måste värna alla barns rättigheter till kroppslig integritet och egen valfrihet. Sådana mänskliga rättigheter ska inte bara vara förbehållet svenska barn uppvuxna i västerländsk och kristen kulturtradition.
Kulturell mångfald är eftersträvansvärd och önskvärd i den grad den är frivilligt och fritt vald av alla inblandade. Annars förvandlas tolerans till hänsynslöshet.
I Svenska Dagbladet den 22 juli skriver kyrkoherde Tronét om äktenskapet och Svenska kyrkans förfall. Artikeln visar prov på den omätliga arrogans som tyvärr lever kvar på sina håll i den svenskkyrkliga traditionen. Han fastslår inledningsvis att ”Gud har instiftat äktenskapet”. Någon respekt för åsikten att människan instiftat både äktenskapet och Gud återfinns ingenstans.
Många människor tror att Gud existerar. Men det tycks ha gått Tronét helt förbi att andra människor tror att Gud inte existerar. Det gäller en majoritet av Sveriges befolkning. Ingen av parterna kan bevisa sitt försanthållande. Därför måste naturligtvis samhället organiseras så att det är oberoende av och helt neutralt i förhållande till vilken part som har rätt.
Därför är den nya äktenskapslagen är en oacceptabel kompromiss. Att även fortsättningsvis låta kyrkan ha juridisk vigselrätt och samtidigt låta varje enskild präst ”följa sitt samvete” när det gäller vigsel av samkönade par är inte värdigt ett sekulärt samhälle. Ska också lärare i en kommunal skola kunna välja vilka barn som ska få undervisning? En lärare med rasbiologisk läggning kanske inte vill undervisa invandrarbarn, ska det också betraktas som en ”samvetsfråga”?
Lagen måste fullfölja den separation av kyrka och stat som påbörjades 1999 men aldrig riktigt fullföljdes. Äktenskapet mellan stat och kyrka må ha upplösts, men de lever fortfarande i lösaktigt samboförhållande.
Givetvis ska trossamfunden ha rätt att värna sin teologi och sina dogmer. De samfund som så önskar måste även fortsättningsvis få neka att hålla vigselceremonier för homosexuella, för personer från ett annat samfund, såväl som för personer som avviker från vad just detta samfund kan acceptera: frånskilda, infertila, funktionshindrade, oomskurna, kvinnor som inte är oskulder, personer med annan hudfärg m fl.
Religionerna är exkluderande till sin natur. Just därför är det absolut oacceptabelt av staten att lägga myndighetsutövning, i detta fall vigselförrättning, i deras händer. Svenska kyrkan bör fråntas vigselrätten och inte inneha något juridiskt uppdrag från staten. Vi bör enbart ha civila äktenskap i Sverige.
Tronéts artikel lider dessutom av bristande logik i sin argumentation. Han vill neka samkönade äktenskap av skälet att de inte leder till släktets fortplantning. Homosexualitet är ett naturligt inslag i den biologiska mångfalden: Mellan fem och tio procent av jordens befolkning är homosexuella (liksom många djur). Trots det lider knappast jorden av underbefolkning. Det vore hälsosamt för vårt släktes framtid om fler var homosexuella, snarare än färre.
(denna text finns också i Svenska Dagbladet idag den 1 augusti)
Idag publicerar kyrkoherde emeritus Sverker Tronét en lysande artikel på Brännpunkt, där han försvarar den äktenskapliga heteronormen. Den som tror att Svenska kyrkan och dess ”hang arounds” bara representerar en postmodern och liberal teologi där sanningsfrågan inte spelar någon roll, får med hjälp av Svenska Dagbladet och Tronét ett välbehövligt uppvaknande.
Tronét är intellektuellt och teologiskt hederlig, och representerar en avskyvärd människosyn. Tack vare kyrkoherde Tronéts artikel kommer allt fler ta ställning för humanismen och bli medlemmar i Humanisterna.
Vad menar Stefan Einhorn?
Jul 18
Stefan Einhorn skriver en intressant artikel i DN (14/7) som han kallar ”ett agnostiskt manifest”. Artikeln formulerar bland annat sju punkter, som i princip uttrycker samma sak som förbundet Humanisternas idéprogram och Humanisternas sekulära manifest (DN 19/6). (Se jämförelse i slutet av denna artikel).
Det är glädjande att Einhorn ansluter sig till Humanisterna idéer, även om det hade varit enklare för honom att bara skriva under Humanisternas sekulära manifest.
Det är dock det övriga i hans artikel som förbryllar: Trots att han helhjärtat ansluter sig till Humanisternas värdegrund, tycks han ändå vilja definiera sig som något annat än Humanist (i den sekulära mening som utgör förbundet Humanisternas värdegrund). I huvudsak tycks denna skillnad handla om tillämpningen av ordet ”agnosticism”. Einhorn använder begreppet på ett otydligt sätt, och jag är inte säkert på att han själv vet vad han menar med det.
Vad betyder detta begrepp egentligen? Man kan inte veta, alltså är man agnostiker tycks Einhorn mena.
Men om kravet för att ”veta” något säkert är ett strikt krav på bevis, då är det inte mycket vi kan veta överhuvudtaget. Jag kan till exempel inte veta att jag har ett tangentbord och skärm framför mig nu när jag skriver detta. Det kan vara en dröm eller hallucination (jmf Matrix).
Jag kan inte veta om jag själv började existera för bara fyra minuter sedan, med färdiga barndomsminnen och allt redan på plats i min hjärna. Det enda vi kan veta i strikt epistemologisk (kunskapsteoretisk) mening är de matematiska teorem som är korrekt logiskt härledda och bevisade sanna. Resten av tillvaron måste vi förhålla oss agnostiskt till.
Men så strikta kunskapskrav ställer vi i regel inte upp, och det är förstås inte det Stefan Einhorn har. Så vad menar han då med att vara agnostiker? Det måste ju vara något annat är den självklara ödmjukhet för det okända och kunskapens gränser som är den sekulära humanismens och upplysningsfilosofins kärnvärde.
Människans nyfikenhet och sökande efter kunskap är ju själva grunden för upplysningsfilosofin och den sekulära humanismen. Det är ur denna kunskapstörst som vetenskapen växte fram. OM all kunskap redan var erövrad, skulle ju den mänskliga nyfikenheten dö.
Menar Stefan Einhorn att vi bör vara agnostiker till… ja vadå? Det är knappast rimligt att vara agnostisk i valet mellan kreationism och evolutionsteorin, eller till astrologins sanningsanspråk. Inte heller bör vi vara agnostiska till valet mellan alkemins och kemins modeller för materiens egenskaper. Och är vi agnostiker i valet mellan rasbiologi och modern DNA-analys så blir det direkt omoraliskt. Det menar förstås inte Einhorn heller. Jag skulle gissa att Einhorn tillämpar den sekulärhumanistiska principen ”tro på den hypotes som är mest sannolik” och ”tro på det och endast på det som det finns förnuftiga skäl att hålla för sant”.
Kanske Einhorns agnosticism bara avser frågan om själva gudsbegreppets existens? Men då blir den givna följdfrågan: Vilket gudsbegrepp?
Givetvis finns det gudsbegrepp som är så pass abstrakta att det är rimligt att säga ”jag har ingen aning, inte ens en hypotes”. Vi kan till exempel reflektera över om det fanns en för oss hittills okänd naturlag eller naturkraft som startade Big Bang. Varken jag eller Stefan Einhorn vet detta, vi har sannolikt inte ens en rimligt underbyggd hypotes om saken. Alltså är vi nog båda agnostiska i den frågan.
Om någon tror att en sådan naturlag eller naturkraft faktiskt startade Big Bang, och dessutom väljer att kalla detta för ”Gud”, då skulle i alla fall jag (och troligtvis Stefan Einhorn) säga att vi är agnostiker i förhållande till denna Gud. Jag ser inga rimliga skäl att tro på en sådan naturlag eller naturkraft (se min bok Tro och vetande 2.0 för en utveckling av mina skäl till det), men jag ser inte heller några skäl att inte tro på en sådan naturlag eller naturkraft. Därför är det rimligt att vara agnostiker i detta fall.
(Varför en sådan naturlag eller naturkraft ska kallas ”Gud” är inte helt lätt att förstå, men det spelar ju ingen roll. Det är bara en språkfråga).
Alltså går det att formulera gudsbegrepp som vi bör förhålla oss agnostiska till. Det är förstås uppenbart att sådana gudsbegrepp antingen är meningslösa och/eller irrelevanta. De saknar all betydelse för hur vi ska leva och organisera våra liv. De saknar betydelse för hur vi ska se på människor, moral, samhälle, lagar och värderingar. Dessa ”gudar” har inga synpunkter på vem vi älskar eller gifter oss med, huruvida vi forskar på stamceller, eller om vi bör utdela piskstraff till kvinnor som bär byxor eller inte döljer sitt hår.
Så låt oss inte ödsla någon tid på dessa ”gudar”. De är inte ens betjänta av några agnostiska manifest.
Låt oss istället ta itu med de gudsbegrepp som har någon betydelse, som spelar någon roll. De gudsbegrepp som påverkar världen, politiken, moralen, dogmerna och lagstiftningen för miljarder människor i världen. Jag talar om de gudsbegrepp som vanligtvis brukar ha (minst) fem karaktärsdrag:
1) De är övernaturliga (de är inte vetenskapligt förklarbara)
2) De är personliga (de går att ha en personlig relation till)
3) De är medvetna (de äger någon form av immateriellt medvetande)
4) De vill något (de har åsikter om moral och levnadsregler för oss människor)
5) De förmår något (de kan ingripa i människors liv, på gott och ont)
Av väldens alla troende inom de tre abrahamitiska världsreligionerna (islam, judendom och kristendom) så tror en överväldigande majoritet på en Gud som uppfyller dessa fem kriterier (samt några fler karaktärsdrag som till exempel allsmäktiga, allvetande och oändligt goda).
Menar Einhorn att vi bör vara agnostiska i förhållande till detta gudsbegrepp? Bör vi säga ”jag har ingen aning om en sådan gud existerar eller inte. Det är hugget som stucket, krona eller klave”? Eller bör vi tillämpa den humanistiska principen att värdera argumenten som talar för och emot, och sen bilda oss en uppfattning om vad som förefaller mest sannolikt? De flesta medlemmarna i Humanisterna skulle nog säga att en sådan Gud finns nog inte.
Jag menar att det är orimligt att säga ”jag har ingen uppfattning alls om existensen av denna Gud”. Att vara människa innebär att göra bedömningar och val. Vi gör hela tiden rimlighetsbedömningar av vad som är sant, och försöker organisera livet efter det. Bättre än så kan vi inte göra, vi kan ju aldrig veta någonting med absolut säkerhet.
Jag tycker inte det är försvarbart att bara kapitulera. Att vara människa handlar ju om att söka kunskap, vara nyfiken, utforska. Då måste vi ju bilda oss en uppfattning om verkligheten, efter bästa förmåga.
Om en Gud med ovan beskrivna karaktärsdrag existerar, så är det inte betydelselöst. Det spelar roll om den guden existerar eller inte.
Om en sådan gud existerar och dessutom har ställt upp de moraliska dogmer som praktiseras inom delar av kristendomen eller islam, då måste vi ju acceptera dem. Kanske ska stamcellsforskning förbjudas då. Kanske ska kvinnor kastas i fängelse efter illegala aborter. Kanske ska kvinnor piskas för att de inte döljer sitt hår. Kanske ska homosexuella bespottas.
Eller också ska vi människor trotsa Gud av moraliska skäl, och acceptera vårt straff efter döden. Vi får finna oss i att brinna i helvetet. Men då har vi gjort ett (smärtsamt) val. Då är vi människor.
Jag har däremot svårt att se att det är moraliskt försvarbart att vara agnostisk i förhållande till en sådan Gud. Då blir vi tvungna att svara på ett antal obehagliga frågor: Ska vi tillämpa piskstraff på kvinnor? Tja, jag vet inte, jag är agnostiker. Ska vi fängsla homosexuella? Jag vet inte, jag är agnostiker.
Det menar givetvis inte Stefan Einhorn. Jag tror han är ateist, precis som de flesta medlemmarna i Humanisterna, i förhållande till det gudsbegrepp jag skisserar ovan. Så då återstår frågan: Vad menar Stefan Einhorn med sitt ”agnostiska manifest”?program vs Einhorns ”agnostiska manifest”
Jämförelse mellan Humanisternas program och Einhorns ”agnostiska manifest”
Humanisternas sekulära manifest
”Många människor tror att Gud existerar. Andra tror att Gud inte existerar. Och de som tror på en gud tror ofta inte på samma gud eller tolkar gudens signaler på olika sätt. Ingen av parterna kan bevisa att de äger sanningen. Därför är det av yttersta vikt att samhället organiseras så att det är oberoende av vilken part som har rätt.”
Einhorn
1) Öppenhet. Även om människor kan ha en inre övertygelse om att det finns eller inte finns en metafysisk verklighet är det vår uppfattning att de andliga livsfrågorna ur ett förnuftsmässigt perspektiv inte har besvarats. Det är också med dessa ord vi definierar begreppet agnosticism.
Humanisternas idéprogram
”Individens värdighet och självständighet är centrala värden i en humanistisk livsåskådning. Humanismen försvarar alla människors rätt att leva sina liv hur de vill, så länge de inte inkräktar på andras liv och frihet.”
Einhorn
2) Respekt. Varje människa har rätt att tro på och utöva sin andlighet/religion så länge det inte skadar vare sig dem själva eller annan part. På samma sätt har varje människa rätt att tro på frånvaron av en metafysisk verklighet eller förhålla sig öppen till livets mysterium.
Humanisternas sekulära manifest
”…humanismens mål att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer.”
Einhorn
3) Etik. I religioners kärna finns etiken, som beskriver ett förhållningssätt till medmänniskan och vår omvärld. Det är vår uppfattning att vare sig vi är troende på en metafysisk verklighet, avvisar denna hypotes eller förhåller oss öppna till dessa frågor betraktar vi strävan efter godhet mot medmänniskan som en grundläggande dogm.
Humanisternas idéprogram
” …övertygelsen om alla människors lika värde konsekvent försvar för åsikts- och yttrandefrihet”
Einhorn
4) Allas lika värde och möjligheter. Vi ansluter oss till tanken att alla människor har samma värde. Detta innebär att människor oberoende av till exempel religion, tro, etnicitet eller andlighet ska ha möjlighet att utveckla sin begåvning och eftersträva de mål som hon eller han har satt upp för sig själv.
Humanisternas idéprogram
Humanismen försvarar det fria sökandet inom forskningen och tillämpningen av vetenskapliga metoder för att skapa mänsklig välfärd. Humanismen eftersträvar att vetenskapen används på det sätt som bäst tjänar mänskligheten. Bruket av vetenskap och teknologi måste alltid utgå från allmänmänskliga värderingar och behov, samt dess tillämpning främja goda ideal. Humanismen bedömer etik och politik utifrån deras följder för mänsklig lycka och välfärd. Individens värdighet och självständighet är centrala värden i en humanistisk livsåskådning. Humanismen försvarar alla människors rätt att leva sina liv hur de vill, så länge de inte inkräktar på andras liv och frihet.
Einhorn
5) Ödmjukhet. I medvetande om att en begränsad andel av mänsklighetens frågor ännu har kunnat besvaras med hjälp av vetenskaplig metodik understryker vi behovet av ett ödmjukt förhållningssätt i avseende på att det vi i dag betraktar som kunskap i framtiden kan komma att modifieras.
Humanisternas idéprogram
”Humanisterna representerar en i många avseenden klassisk upplysningsfilosofi, vilken innebär att världen kan utforskas med vetenskaplig metodik och mänskligt förnuft.
Einhorn
6) Sanningssökande. Människan drivs av ett grundläggande behov att förstå sig själv och den natur som vi är en del av. I vårt sökande efter sanningen kan vi vandra utmed de vägar som står oss till buds och med en öppenhet för den teoretiska möjligheten att även de stora livsfrågorna i en mer eller mindre avlägsen framtid kan öppna sig för en objektiv analys.
Humanisternas idéprogram
” Vi har i dag medlen – demokrati, utbildning, vetenskap och teknologi – för att öka människors
möjligheter till grundläggande materiellt välstånd och frihet överallt på jorden…Humanisterna vill inom ramen för den globala rörelse vi tillhör arbeta för en värld präglad av åsikts- och yttrandefrihet, respekt för oliktänkande och skydd för individens fri- och rättigheter.”
Einhorn
7) Gemensamt ansvar. Vi har alla, oberoende av tro, ett gemensamt ansvar för att vår värld och de varelser som bebor den ska leva sitt liv i trygghet, fred och i en strävan efter kunskap, visdom, välmående och lycka. Även om vår uppfattning om den bästa vägen in i framtiden kan skilja sig åt ska vi sträva mot att lösa våra åsiktsskillnader i samförstånd och aldrig glömma detta gemensamma ansvar.