Jag skriver idag i Svenska Dagbladet tillsammans med pastorn i Elimkyrkan Stefan Swärd. Ämnet är den absurda ordningen att kungafamiljen inte får ha en sekulär livsåskådning utan att bli av med sitt ämbete. Religionsfrihet någon?
Archive for category Samhälle
Religionsfrihet någon?
Jun 14
Radioprogrammet Kaliber avslöjar idag att den kristna konservativa organisationen New Generation har fått 34 miljoner kronor av den svenska staten för att sprida sitt budskap i den svenska skolan.
Givetvis är det helt oacceptabelt att denna missionerande verksamhet bedrivs i svenska skolor som skall vara ickekonfessionella. New Generation sprider budskapet att homosexualitet är synd, att evolutionsteorin är falsk och att man måste följa den rätta vägen (Jesus) för att få ett gott efterliv.
Joakim Lundqvist är grundare och ledare för New Generation. Han är också en nyckelperson i den kristna sekten Livets Ord där han bland annat är chef för deras bibelskola.
Joakim Lundqvist är kristen fundamentalist. Hans organisation har fått 34 miljoner kronor av staten, trots att villkoren för att få bidrag är att man delar de grundläggande värderingarna som vårt samhälle vilar på. Bland annat är organisationen skyldig att “främja jämställdhet mellan könen”.
Är det någon som tror att New Generation gör det? Not.
Idag diskuterade jag religionsfrihet i P1 Människor och tro. Programinslaget kan avlyssnas här. Tyvärr används religionsfrihetsbegreppet fortfarande alldeles för diffust i den svenska debatten. Om man med religionsfrihet menar människors rätt att tro på vad de vill så finns det nog ingen förnuftig människa som ifrågasätter detta.
Problemet är att religionsfrihetsbegreppet har förskjutits i betydelse, från att betyda alla människors rätt att behandlas lika oavsett deras religion, till att betyda människors rätta behandlas olika på grund av sina religiösa föreställningar och ställningstaganden. Det är en farlig väg att gå.
Apartheid revisited
Sep 20
Jag kan inte undanhålla er en anekdot som antyder graden av “doublethink” i det svenska samhället idag (för att använda George Orwells term från romanen “1984”).
Historien är alldeles sann och alldeles vanlig. Men vid närmare eftertanke är den helt surrealistisk.
En bekant till mig skulle nyligen skola in sin lilla dotter på dagis. På ett av de första mötena med dagispersonalen berättar de följande:
“På det här dagiset är vi mycket måna om att inga barn ska känna sig exkluderade. Därför är det viktigt att om ni bjuder hem barnen på födelsedagskalas till er när er dotter fyller år, så får hon inte bara bjuda sina bästisar. Ni måste förvissa er om att bjuda alla flickorna på dagiset. Ingen ska behöva känna sig exkluderad. Detsamma gäller pojkarna, om er son har födelsedagskalas så måste ni bjuda alla pojkarna i dagisklassen.”
Ingen exkluderad? Man kan undra om dagispersonalen ens själva hörde vad de sa.
Mamman till den den lilla tjejen fann sig snabbt. Hon frågade dagispersonalen: “Om min andra dotter som är adopterad från Korea vill ha födelsedagskalas, är det okey om vi bjuder hem enbart alla asiatiska barn då?”
Dagispersonalen stirrande på henne. “Så kan man väl inte göra, det är ju rasistiskt!”
Man kan inte göra skillnad på barn efter utseende eller etnicitet tycks de mena. Det vore ju som apartheid. Det är givetvis både klokt och riktigt tänkt. Men könsapartheid i Sverige idag tycks vara fullständigt självklart.
En annan god vän till mig funderade en stund när jag berättade detta och höll nog i princip med om vad jag sa. Men sedan sa han att “barnen vill ju ha det så”.
Kanske har han rätt. Jag får akta mig att uttala mig alltför tvärsäkert i teorin så länge jag inte har egna barn. Jag kommer snart få erfara hur det är i praktiken och kanske tvingas jag ge upp mina principer, om inte annat än av bekvämlighetsskäl.
Men senare samma kväll såg jag en film om Chicago på 50-talet, då apartheid fortfarande var praxis i USA. Svarta och vita fick inte blandas på bio, på klubbar, på bussar eller i andra sammanhang. Barn lekte inte med andra barn över hudfärgsgränserna.
Jag är övertygad om att barnen på den tiden själva skulle säga att de bara ville bjuda andra barn av samma hudfärg på sina kalas (om de överhuvudtaget skulle få frågan). Barn lär av och härmar sina föräldrars attityder.
Men gör barnens önskan det mera moraliskt försvarbart att upprätthålla ett apartheidsystem? Knappast, säger jag. Men jag är fortfarande lyckligt ovetande om hur det är att ordna barnkalas i praktiken i Sverige idag.
På uppdrag av regeringen presenterade Socialstyrelsen 2007 en rapport om omskärelse av pojkar på icke medicinska grunder (S2005/7490/SK). Med anledning av slutsatserna i denna rapport beslöt Sveriges Kommuner och Landsting den 17 april att rekommendera varje landsting att erbjuda omskärelse på icke medicinska grunder till de boende inom landstinget.
Men Socialstyrelsens rapport lider av en anmärkningsvärd kulturrelativism där individers rättigheter sorteras efter sina kollektiva tillhörigheter. Socialstyrelsen skriver i sin rapport:
”Det kan finnas en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas tro och övertygelse. Det är dock en värderingsfråga. Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt. Det är i barnets intresse att bli en del av familjens tro och tradition.”
Den första meningen är givetvis riktig. Framförallt vet vi inte om det föreligger en intressekonflikt eller ej, när små barn omskärs. Vi kan inte fråga dem vad de vill.
Men nästa mening är problematisk. Det kan aldrig vara en värderingsfråga om det förekommer en intressekonflikt eller inte. Antingen förekommer en intressekonflikt (barnet vill något annat än föräldrarna) eller så förekommer det inte (barnet vill detsamma som föräldrarna). Detta är alltså en empirisk fråga, och kan aldrig vara en värderingsfråga. Men Socialstyrelsens analys blir tyvärr betydligt värre:
”Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt.”
Hur kan Socialstyrelsen frånkänna ”muslimska” och ”judiska” barn deras individuella rättigheter? De tycks bara äga rätt att behandlas som delar av ett kollektiv, medan så kallade ”kristna” barn däremot är individer. Hos dem erkänns möjligheten till intressekonflikt med den familj, släkt eller kulturella gemenskap de fötts in i.
De religiösa beteckningarna ovan står inom citattecken av ett speciellt skäl: Det existerar inga muslimska, judiska eller kristna barn. Lika lite som det existerar socialistiska eller liberala barn. Det existerar bara barn till muslimska, kristna, judiska, liberala och socialistiska föräldrar.
Är detta semantiskt hårklyveri? Tyvärr inte. Att tala om kristna, muslimska eller judiska barn stärker vanföreställningen att religiös tro är en medfödd egenskap, ungefär som hudfärg eller biologiskt kön. Men så är förstås inte fallet. Religiösa trosföreställningar och accepterandet av religiösa dogmer är inte egenskaper utan personliga ställningstaganden, precis som valet av politiska ideologier eller dogmer.
Sådana val kan i praktiken inte göras av barn.
Socialstyrelsens inställning tyder på en förenklad syn på identitet som banar väg för en mycket förenklad människosyn.
Sveriges Kommuner och Landsting skriver i sitt ställningstagande: ”För de berörda pojkarna kan det vara av stor vikt för den religiösa och kulturella identiteten att de är omskurna.”
Det centrala här är dock att varken SKL eller någon annan vet vilken religiös eller kulturell identitet dessa pojkar så småningom kommer att välja. Lika lite som vi kan veta att barn till socialistiska eller liberala föräldrar kommer att bli socialister respektive liberala, lika lite kan vi veta att barn till kristna, muslimska eller judiska föräldrar kommer att bli kristna, muslimer eller av judisk tro.
SKL tycks tro att religion är en egenskap och inte ett ställningstagande. Det är ett riskabelt felslut och gynnar inte ett mångkulturellt samhälle.
Det svenska samhället måste värna alla barns rättigheter till kroppslig integritet och egen valfrihet. Sådana mänskliga rättigheter ska inte bara vara förbehållet svenska barn uppvuxna i västerländsk och kristen kulturtradition.
Kulturell mångfald är eftersträvansvärd och önskvärd i den grad den är frivilligt och fritt vald av alla inblandade. Annars förvandlas tolerans till hänsynslöshet.